Hjärtvärk
Ok, nu tror typ alla som inte känner mig att jag ska skriva något långt och dramatiskt inlägg om min egna Romeo, mannen i mina drömmar eller något annat hjärtskärande som rör män. Men de som verkligen känner mig vet att det inte alls är så, dom vet vad detta handlar om...
Hästen i mina drömmar... Det är hon som ger mig hjärtvärk. Och det är den alleedes säregna Amber. Det finns ingen häst som kan väcka så mycket ömhet, kärlek och irritation i mig som hon. Hennes humör är precis som mitt....hon är stormig precis som jag, hon är envis precis som jag. Ena dagen älskar jag henne tills döds och den andra dagen vill jag skicka henne till scan. Men som alltid varar inte dessa "jag är arg på Amber" faserna så länge...för då ger hon mig världens sötaste blick som säger "visst älskar du mig fortfarande matte" och det gör jag...bara jag tittar på filuren Amber blir jag helt varm, bakom hennes buslugg glimtar hennes utrycksfulla ögon, det var just den där busglimten jag föll för när jag tittade på henne första gången. Jag visste redan när jag bara såg henne i boxen att vi hörde ihop. Mitt lilla spjuver till häst.
Det enda jag inte gillar är tiden, ju mer tid som går desto äldre blir hon. Jag kan helt allvarligt inte föreställa mig ett hästliv utan henne, kan hon inte stanna i tiden, alltid vara den där hästen som alltid vill vinna, som alltid vill busa, som alltid vill göra allt på sitt sätt. 
Amber
Det blev ganska hjärtskärande ändå ser jag...men det är häst hjärtevärk. Det är den bra sorten ändå. För jag är dömd till att hänga runder i stallet tills jag skrumpnar och blir gammal...hihi Jag trivs rätt bra där...eller snarare, jag passar in där.
Idag lånade jag ut Amber till Åsas vän Hille, det känns tungt att se andra rida iväg på min buse, men bara för det betyder det inte att jag inte vill göra det. Men trots att man är trött och sjuk vill man ha orken att själv sitta där, förstår ni? Men men, jag valde att göra något ännu jobbigare trots att jag är sjuk. Jag har bestämt mig för att sätta upp en mini terrängbana som jag alltid hade förr. Bland det bästa jag vet är att hoppa terränghinder, flyga fram ute i naturen och skutta över stock och sten...ah! När jag var yngre riskerade jag livet flera gånger, jag fattade inte det då, men idag gör man det. Så riktigt så våghalsig är jag inte längre, men några små hinder kan där gott vara.
Så jag släpade, sågade av stora grenar som var ivägen och drog fram både stockar och tunnor. Jag var halvdöd när jag satt upp 3 ynka hinder... antar att jag måste få mer ork. Men att helt ensam dra de där tunga stockarna är inte lätt. Tog mig en kvar att flytta den 3 m;-) Men det blev ett hinder med lite småstockar, ett bildäckshinder samt ett hinder som bestod av några tunnor. Ska bli kul att hoppa dem, fast Amber lär snubbla över dem;-) dom är typ bara 50 cm, det första är inte ens så högt...men jag tänkte sätta två stockar till på de andra då borde det bli lite bättre höjd.
Nej nu orkar jag inte vara vid datorn mer, jag har blivit värsta antidator nuförtiden. Men det tar jag som något positivt
Peace
