Meadow Mint

We've got spirit, yes we do! We are sandwiches filled with poo!

- Mitt senaste favorit citat!

Ville bara skriva några korta rader och berätta något kul, jag har nu fått tillåtelse/ska träna en gång i veckan på gym! Förstår ni?! Jag blir så motiverad nu. Tji för alla de (speciellt en skötare på kliniken) som sa att jag aldrig skulle klara att bättra mig utan slutenvård och att jag bara skulle fortsätta göda min sjukdom. Och till de som sa att det var iprincip ingen som klarade att bli bra och gå upp i vikt "själv" (jo jag har näringsdryck men det hade jag fått ännu mer på kliniken) men look at me know! Har fått en dag i veckan att gå på gym! Har hunnit gå en gång förra veckan och ska gå en andra gång idag. Visst jag kände mig slapp och allmänt ur allt men tårarna kom nästan för det började kännas normalt.
Jag hade hoppats att få tillstånd till två gånger i veckan nästa vecka men dom ville vänta lite till då jag bara gått upp 1 hg sen jag började med ett träningspass. Men det kan variera så med vätska och ja allt. Givetvis får jag inte träna hur jag vill utan det är i syfte för att jag ska bygga muskler och kunna bättra min ridning, får inte träna i form av fettförbränning löpband längre merän vid uppvärmning.

Göingeritten 2009? (tror de va 2009 iaf eller 2008...)

Så nu känns det som om jag är på gång även om jag har många många tuffa dagar och har långt kvar i mitt tänkade till mat tills jag blir frisk men nu har jag börjat titta på tävlingssäsongen mer noggrant och små ändra hästarnas träning för just tävling. Ett tag underhöll red jag dem bara och visste knappt vad jag ville. Men nu har tävlingslusten i mig väckts igen.
Tänk om jag och Amber kan ta en CEI* 80km på Göinge?! skulle varit en triumf. Men först ska vi ta en 50km ritt innan för att bara känna hur det känns att åka bort och så.
Kan meddela att Amber är lika dryg so vanligt, hade ett svettigt träningspass igår där vi egentligen bara skulle ta en kortare tur slutade i det vanliga. Dvs Amber stegrar hoppar runder över en hel äng för att få kunna dra iväg (i höger galopp, inte vänster grrrr).
Så idag fick Amber vila hjärnan och följa med som handhäst när ja skrittade Lady. Ja fattar inte att ja orkade vara ute timme efter timme på häst efter häst förut. Vid 1h & 45min kände jag mig stel som en piggelin glass (piggelin för min fula jacka lyser så klargrönt;-) men det går iaf.

Nu ska jag bara kasta bort alla kraven och inte jämföra allt för mycket emd vad andra gör, nu när jag blivit lite friskare har jag börjat lite sått läsa bloggar igen samt för första gången på länge gått in på olika distanssidor och hederliga ridsportsförbundet, som jag undvikit. Och jag blir ledsen när jag läser allas drömmar och mål, för så många lät som mina gamla. Jag ville för mycket helt enkelt.
Ja ja
Nu ska jag in en vända till storstaden, jag vet inte vad jag ska göra än men det är bra träning att lämna hemmet;-)

Titeln är rätt, om än sent i tiden kände jag plötsligt för att skriva om spektaklet som var A9-Ritten 2010. Det var efter den tävlingen jag försvann, ingen mer kontakt med distans Sverige. Och nu när mitt sinne är klarare kommer floder av tankar, virvlor av känslor.

A9-Ritten var min första tvåstjärniga ritt. Min första ritt med minimum vikt, det var då som en del av er vet 70 kg med utrustning. En vikt jag inte borde haft problem med att nå i vanliga fall. Men in hjärna hade ett snett tänk vad gällde min vikt och storlek. Jag var sjuk men visste inte om det riktigt än. Jag intalade mig att min antika våg visade fel, man kan inte känna sig så stor och verkligen uppleva varenda kurva på kroppen och väga sådär, som för övrigt en del av mig tyckte var alledes för mycket ändå.

Så jag höll tyst, berättade inte för mamma att där var viktgräns. Inte förrän vi var framme och det var kontrollvägning gick det upp för mig att jag inte borde ha avfärdat det så lätt, jag berättade då kortvindigt för mamma att det var vägning nu. De där oroliga mamma ögonen som jag sett så många gånger under min uppväxt uppenbarade sig "Sandra den vikten kommer du inte upp i" Men jag hörde inte med det örat, djävulen på min axel lät mig inte tro något annat. Men ett frö av oro var sått.
Mycket riktigt fattades det några kilo trots att jag bunkrat på mig. Mitt humör sjönk. Djävulen, min följeslagare påpekade att jag var fet, där kunde ha varit några kilo till av. Sandra började nästan gråta, hon ville ju tävla! Men kan inte visa alla hur svag jag är.
Som några räddare i nöden kom flera till undsättning, de tejpade ihop ett trasigt hjärta med deras omtanke. Om än det bara höll ett tag så behövde hela jag uppleva den här tävlingen. Yvonne E och Jessica H, Tack för ni hjälpte mig och inte gjorde en "big deal" av det, kanske märkte ni att jag redan var skör. Det blev som bomull lindats om paniken, om än en gång detta också bara var temporärt höll det ihop mig till en någorlunda fungerande helhet.

Jag fick alltså låna bly, extra vikter att lägga i padden. Som tur var hade den hyffsade fack där vi kunde fördela vikterna. 
Nästan en hel dag stånkade jag runder med den tunga sadeln mellan grinden och viloområdet. Djävulen tvingade mig att ta den, inte visa hur svag jag är. Måste röra mig hela tiden och kompensera att jag vräker i mig mat.
Under denna ritten kämpade två viljor som höll på att ta knäcken av mig. Den ena var livrädd för att tappa vikt och tankade kroppen med vätska och mat, den andra ville kompensera och pusha mig hårdare för att kroppen fick energi i form av nötter och havregrötsplättar. Jag hade sedan länge slutat äta sådant med mjöl osv i. Kunde unna mig havregryn när det var tävling annars no no. Bara vattenlösliga kolhydrater i form av grönsaker var ok. Så för att dra ihop det var jag oerhört trött och svag, det var inte Aber. Hon var i sitt livs form i början av den säsongen. Men hon gjorde mig trött med all sin energi.

Eftersom jag haft problem vid vägningen kom dom givetvis och kontrollvägde mig under ritten, än en gång fick ja stånka runder med den tunga genomblöta sadeln. Vi fick tipset att dränka in padden i vatten så den var extra tung. Vid vägningen visade det sig att jag "tappat" ett kilo, antagligen bara i form av vätska då jag ansträngt mig så mycket men ett kilo är ett kilo. Ett hekto mer och jag hade blivit utesluten. Paniken blossade upp, måste äta och dricka! Måste röra på mig och förbränna! Ständigt två krigande sidor som höll på att göra mig galen.

När vi ridit 11 mil kom tillslut tårarna, jag orkade inte mer. Behövde spy, mådde illa, var utmattad och hade enormt ont i magen av allt vatten jag försökte hinka i mig.
Men en skymt av den gamla Sandra vaknade till liv, inte fan kan vi ge upp när vi kommit såhär långt! Bara en mil till, bara en liten bit till.
Vi kom i mål, det var med ett leende på läpparna jag galopperade över mållinjen. Vi klarade det! Bara att ta mig in i mål var en seger i sig. Vi hällde spannar med vatten på padden så den var riktigt sunkig och jag lyckades förmå mig att dricka lite till innan vägning. Det gick bra, hade ett kilo till godo. Genast kom en pisksnärt av ångest, jag har gått upp efter en hel dag full av ridning och släpandes på tunga saker, tunga tankar? Jag äter allt för mycket och fel. Det måste vara dom där dumma havregrynen...
 
När vi fick tummen upp av veterinärerna kom tårarna en andra gång och de delades med min trogna mamma.

Senare på kvällen skulle vi fira med att äta lite gott. Istället blev det cirklande inne i Kristinehamn för jag kunde inte äta där eller där och det andra stället serverade flottig mat. Jag vände taggarna mot mamma som bara ville få i sig mat. För det gör man. Alla ens försvarsmekanismer är på helspänn när det kommer till mat. Glöm att jag just ridit 12 mil, jag tänker inte äta fel! Så sa in konstiga hjärna.
Vi hittade tillslut ett ställe där jag kunde få min hederliga kycklingsallad givetvis utan dressing och bröd.

När vi nästa dag åkte hem tittade jag på mamma; "Jag har lite problem med maten"
Vi visste det båda nu, men inte hur mycket. Efter det kommer jag inte ihåg så mycket. Vart tog jag vägen sen? Straffade jag mig ännu mer pga allt jag ätit? Jag insåg iaf efter denna ritten att jag inte orkade fortsätta såhär, kunde inte rida 16 mil som jag hoppats på.Men väl hemma fortsatte en spiral av självplågning ja som ni vet gick det såpass långt att jag inte kunde ta mig ur.

Nu är jag som sagt 13 kilo tyngre med hjälp av näringsdryck och såklart att jag börjat äta igen. Jag fick för ett tag sedan öka på näringsdrycken plus att jag skulle lägga till ett till mellanmål då min vikt stannade upp ett tag. Jag är inte långt från vad de anser "normalvikt" enligt mig känner jag mig långt ifrån sjuk nu men inte heller frisk. Folk runt mig verkar tro att nu när vikten är uppe är allt frid och fröjd. Men ingen ser vad som döljer sig inom en, bara för vikten är uppe betyder det inte att jag tänker friskt... Jag blir rädd och besviken vid all denna fixering vid vikten. Förstår dom inte att sjukdomen är så mycket mer än så? Så många lider i hemlighet av ätstörningar men enligt samhället är dom "normalviktiga" och då är man frisk, punkt. Jag är nervös och rädd, vad kastar jag mig in i? Vad förväntas av mig nu när jag anses bra av omgivningen? Jag borde orka mer, borde göra mer borde borde...

Ja ja, fick iaf med lite A9-ritten berättelser, det är de jag kommer ihåg såhär på rak arm.

Lite bilder ja hittade från ritten:



Amber lika tjurig som vanligt















målgång

Efter målgång

Efter prisutdelning

Ja då var de över, jag överlevde gårdagen och hade det väldigt trevligt! Jo visst blev det en hel del ändringar som gjorde mig nervös men ser numera sånt som bra träning. För så kommer det va i livet, allt går inte att planera och förutse helt och hållet. Ibland får man helt enkelt go with the flow och anpassa sig efter situationen. Som tex jag är van vid att äta lunch vid tolv (numera alltså) men det är inte alltid man kan hålla den tiden och då måste det gå att vara flexibel. Nu är jag iaf på rätt håll känns det som, göra normala saker. Fick lite kul prylar med mig hem till hundarna bla vill jag skänka en extra tanke till den pipande hamburgaren jag köpte på rea, den är redan väl använd;-)

Och Kjell givetvis ska Du få se lite nya bilder på mina fisar som inte är så små längre, och skäggiga e dom haha. Men säger som förra vintern, man får ha värmnade skägg när det är kallt ute;-) (det gäller oss alla haha). Här är då lite blandade snoop dog bilder
Nonne

Nonne tyckte att han kunde leka med katterna

På besök hos våra nya kompisar! Zandra och hennes Franska Bulldog valp Bizkit. Nonne och Bonus tycker han e lite skum dock
Bizkit, en riktig buse!

Sen var det dags för Bizkit att hälsa på hemma hos oss, här är då Bizkit och lilla Chester

Chester vill poängtera för Zandra att han finns

Chester följde med mig och Amber på en tur

Brossan har två medhjälpare, Nonne och Bonus!

Gizmo ville också vara ed på bild

Dragkamp!

Mamsen på besök hos mig och så fisarna

Klart man ska ha två grandisar i sin säng!

Och sista
Jag och Gizmo hälsade på min bror som är hundvakt åt min andra brors och hans familjs vovve Zero
Gizmo tryckte ner sig i Zeros säng

Peace

Loving you is cherry pie




Min nya följeslagare "Gizmo" här 11 veckor, nu har Chester äntligen en kompis!


Själv är jag trött sliten och 13 kilo tyngre, ska man skratta eller gråta?



Kan glädja er alla med att Amber är lika pigg och dryg som alltid, det värmer mitt hjärta! Och jag vågar nu säga, vi syns till våren! För jag upptäckte att jag och Amber inte är riktigt klara, vi har inte avslutat allt än. Trodde förra säsongen skulle bli hennes sista. Men en dag gick det upp ett ljus för mig när jag gick i stallet. Allt har inte riktigt kännts helt ok där, tot på något vis. Så jag hämtade upp Amber från lösdriften och plötsligt klickade allt igen, att höra hennes ivriga, hungriga läten gjorde att allt kändes ok igen.
Vi var inte riktigt klara. Men hon har redan hunnit skada sig flera gånger i sin iver, då benen far åt alla håll. Ah ja allt är precis som det ska vara. Nu är man samma oroliga och nojiga person igen (nästan iaf) som drömmer om att tävla men undrar hur tusan jag ska få Amber att hålla sig skadefri tills säsongen är igång för oss. Men det är en lång bit kvar än.


Chester & Bonus

"Curse thee Life, I will live with thee no more!
Thou has mocked me, starved me, beat my body sore!
And all for a pledge that was not pledged by me,
I have kissed my crust and eaten sparingly
That I might eat again, and met thy sneers
with deprications, and thy blows with tears,-
Aye, from thy glutted lash, glad, crawled away,
As if spent passion were a holiday!
And now I go. Nor threat , nor easy vow
Of tardy kindness can avail thee now
With me, whence fear and faith are flown;
Lonely I came, and I depart alone,
And know not where nor unto who I go;
But that thou canst not follow e I know"

- Edna St Vincent Millay

Gråa dagar segar sig fram... liksom mina tankar är himlen fylld av blytunga moln som släpper bomber av tårar kring oss. Det ekar i mitt evigt värkande hjärta. Orkar inte skriva orkar inte se. Flyter bara med i strömmen av likgiltighet, låt oss inte döma dessa tankar, snälla döm inte mina sorliga försök till handling.
Jag går inte framåt och jag går inte bakåt det känns tryggare att bara vara. Då behöver jag varken oroa mig för en framtid eller det förflutna som inte finns.

Fyller dagarna med meningslöshet, antar att jag bara lurar mig själv i längden. Jokern det är jag. Antar att jag kan sitta här och sniffa på mitt pepparkakeljus tills ännu en dag passerat utan att någon noterat min ständiga frånvaro.

Baka bullar, göra hemgjord müsli, dekorera och vandra i tysthet längs stranden verkar friskt och normalt. Men vem är ni och snälla säg mig vad är normalt? Vem vill vara ensam och gömd i väntan på att detta "normalt" ska uppdagas?

denna smeten (innan jäsning) blev till dessa:
"novemberbullarna"

Gjorde "crunchy" müsli

del av inflyttningspresent till emmorna

På strandpromenad med hundarna

Du ger mig inga löften
och du ställer inga krav
för att du vet exakt
vad jag klarar av

Du ser mig som en jämlik
jag beter mig som ett barn
En ängels tålamod
En djävulsk envishet


/Kent - Glasäpplen