Meadow Mint

Denna helgen var det som sagt hallandsritten, jag hade först tänkt vara med i 8 milaren men beslöt mig tillslut att avsluta säsongen med en 5 milare. Och jösses vilket bra beslut jag gjorde. Det var värsta orkanen denna mulna söndagen. Det regnade, regnade och sen regnade det lite till. Konstant regn hela dagen...har nog aldrig varit med om något liknande.

Men skam den som kryper ihop i soffan istället för att rida hela dagen;-) Jag hade hoppats på att konvertera över Sara Alvrud till distansritt , hon skulle för första gången följa med och titta samt grooma mig på en distanstävling. Jag valde helt fel dag att ta ut en som redan är skeptisk till distans just denna dag... Förutom Sara följde även Linnea med, hon har jag nog delvis lyckats övertala att börja med distans trots ösregn och vind. Min trogna mamma Britt-Marie var självklart också med.

Flera mil gick längs stranden, det lät väldigt lockande dagen innan tävlingen då det var strålande solsken här hemma. Den första slingan ville jag bara att strandbiten skulle ta slut då Amber blev skogstokig och prejade fram som en stucken gris...jag kämpade, snirklade var uppe på vallen och nere mot vattnet men det sinkade bara Amber för några sekunder. Pga all vinden blåste ländtäcket upp och fladdrade som en cape och slog henne på baken, jag försökte stanna henne så jag kunde rätta till eller ta av det men det kunde jag glömma. Amber skulle absolut inte stanna, hon saktade iaf av farten men stanna no no.
Tillslut styrde jag upp henne mot den tyngre övredelen av stranden, där fick jag stopp på henne och en modig groom tog av täcket åt mig, jag hann knappt säga tusen tack förrän Amber tog tyglarna och slet sig iväg. Dom andra hade hunnit några hundra meter fram men det tog oss inte många sekunder för att vissla om dem. Stackare...ber om ursäkt om jag råkade störa någon...

Jag insåg ju att såhär kan vi inte ta oss igenom ritten, var rädd att mjölksyran skulle komma snabbare än någon av oss planerat. Men när vi lämnat stranden bakom oss gick det mycket bättre. Vi hade följe en bit med jätte trevliga Liselott Friedrich på Red Ferrari det är det bland det roligaste med distans, allt det trevliga folket man träffar!
 Amber är fortfarande Amber men ju längre vi red på desto bättre skötte hon sig. Hon kändes för övrigt kanon fin, hade inte en enda svacka som hon brukar få hennes kondis och humör var på topp. Hon var inte ett dugg trött när vi kom i mål.

Jag är även mycket stolt över henne då typ 50% av banan var under vatten...de små bäckarna och vatten dragen som man skulle rida över hade över natten förvandlat till små forsar och stooora vattendrag. Ett ställe var så djupt för Amber att vi fick ta bron runt istället, duktiga Amber gick före alla hästarna som inte ville gå över bron och sen kom de andra efter.
Banan var ganska backig och där var mycket sten och lera, men vi tog oss fram i bra tempo. Den första slingan så låg vi i tätklungan en bra bit, men när Kjelle ramlade av Dinamith riktigt läskigt inne i skogen stannade jag och väntade på honom medan de andra red på. Hade jag ramlat av ahde jag inte velat stå där själv med en toppad häst... För att återgå till avramlingen så var det så att  Dinamith gjorde en helt omöjlig 180 graders vändning helt utan förvarning, både jag, Kjelle och Dinamith blev väldigt förvånade.

Jag red och Kjelle sprang med Dinamith till ett groom stopp där han fick hjälp att hoppa upp och kolla sadeln. jag skritatde på så länge då det inte är lönt att få Amber att stå still, men det tog inte lång tid inna Kjelle kom ikapp då travade vi på igen.
Jag är glad att jag stannade upp och inte följde med klungan, underlaget och vädret avr som sagt inte det bästa och när Amber hade bara Dinamith som sällskap lugnade hon enr sig avsevärt och allt kändes mer avslappnat och roligt. När vi kom tillbaka till stranden blev det en härlig galopp men precis när jag vänder mig om för att säga till Kjelle att där ligger en brygga eller något som hästarna säkerligen blir rädda för kastar sig Dinamith åt sidan och stackars Kjelle får sig en åktur till...en ordentlig sådan. Jag blev så jäkla rädd, trodde att han slagit huvudet ordentligt strand eller inte så var det hårt.
Dinamith blev rädd och sprang iväg, han sprang upp till "vallen" ovanför stranden, men när Kjelle visslade så avr det som han sa "pappa pappa var är du" och stannde så Kjelle kunde fånga honom, vilken tur alltså! Sadlen låg på sniskan så det var till att sadla om och sen upp igen.
Vi överlevde in till veterinärgrinden. Både Amber och Dinamith såg och kändes väldigt pigga och glada. Jag och Amber gick rätt fort in till grinden och fick tummen upp utan anmärkningar.
På andra slingan red jag och Amber på lite, men jag hann inte långt bara någon knapp kilometer förrän hon fick en tappsko högerfram, nej inte nu! Den sögs av i en lerpöl men jag såg inte var den tog vägen. Som tur var det mer än 1½ mil på stranden, alltså kunde vi rida på och när asfalten började igen skulle en hovslagare spika på en hennes reservskor.
Denna delen av ritten var min favoritdel, det var underbart (trots regn och blåst) att galoppera fram längs stranden. Jag var så stolt över Amber för typ var 50-100 meter var där vattendrag på stranden men efter ha stannat och tittat på ett galopperade hon över alla små bäckar och vattendrag som ingenting, weeho! Det kändes faktiskt som vi flög imellanåt, hade Amber bara inte pullat iväg hela tiden hade det varit kanon. Men men man kan inte få allt;-)

Vid detta laget ahde jag fått ordentliga skavsår eftersom jag var så blöt av stigläderna och av mina trosor...aj! När stranddelen var slut stod hovslagare och vänatde på mig, snabbt av på med en sko. Hovslagaren berömde Amber som tusan, han kom till och med fram när tävlingen var över och ville veta vad det var för trevlig häst. Amber stod jätte fint medan han spikade på skon trots att hästar kom galopperande förbi. Men när det kommer till riddelen är man inte lika snäll...jag fick hoppa på i farten och ge mig av igen. Jag mötte Annie på Sunny Girl på vägen till mål, hon red 8 milaren och kämpade om DM titeln. Det var trevligt med lite sällskap och vi kunde lugnt galoppera över en sjö till mållinje. Annie blev godkänd samt kom på 3:e plats, dessutom var hon bästa smålänningen och vann därmed DM för småland, stort grattis!
Amber kändes fortfarande pigg som en lärka och jag var så glad över att hon var glad;-) Veterinärbesiktnignen gick jätte bra, på upptravnignen var hon så pigg att jag knappt hängde med;-) Hon fick endast en anmärkning och det var en 1:a på hudturgor. Men det kan jag förstå eftersom hon inte drack en enda gång på banan. Hon var så uppe i varv där ute helt enkelt. Glada och nöjda i hågen kunde vi nu bara slappna av.
Jag är glad att jag ahde mina glada groomar med mig då dom gjorde ritten lätt att fullfölja, jäkla fnittertackor haha. mamma hade fullt upp med dom två...
Och som om det inte var nog med att vi blev godkända kom vi på en hedrande 6:e plats av 29 startande, därmed fick vi pris, wei det kändes extra roligt att få lite belöning för mödan;-)
Efter massa prat och kramar så bytte jag än en gång om till torra (aahh) kläder, skavsåren jag fått var inte längre bara skavsår utan riktiga sår, variga och väteskefyllda sådana. Hade det inte varit för de såren hade faktiskt varit roligt att rida 8 mil, för min eller Amber kondis var det inte något större fel på. Men som sagt, jag är ändå glad över att vi red 5 mil;-)

Simlångsdalens ryttarförening hade gjort ett jätte bra jobb med denna ritten, det var bara synd med vädret. Det var en bra markerad och framför allt rolig och knepig bana. Att vi även fick ha viloområde och besiktning i ridhusen var avgörande. Jag kommer definitivt tillbaka nästa år:-)
Den där sista strandslingan finns fortfarande kvar i mig, känner rytmen från Ambers galopp och hör smattrande från hennes hovar, bortser man från skavsåren och att vi var dyngsura är det en av de bästa uppleverserna, har inte känt mig så upprymd på länge. ja den turen kommer sitta kvar länge.
Glömde nästan säga att Kjelle och Dinamith också blev godkända och kom på 9:e plats, en plats ifrån placering sån otur. Men jag är glad att vi alla blev godkända.

Nöjda och glada åkte vi hemåt, jag somnade som en stock och stängde av ljudet av sladdertackorna där bak..haha Då var denna distanssäsongen slut för i år, det kändes lite vemodigt. jag längtar redan tills november då den preliminära säsongen för 2009 kommer ut, då ska det planeras!!

Mina sår håller på att läka, dom ser inte allt för fina ut än. Jag är mest nervös för jag har anmält mig och Ballad samt Linnea och Amber till en hubertusjakt på Lördag. Får linda in mina ben ordentligt och tejpa över baken hihi. Ska bli kul och se hur Ballad reagerar bland alla hästar och hinder.

Peace