Meadow Mint

Det är ingen hemlighet att jag inte längre satsar på eliten inom distansridning. Förut var det min dröm. Men jag kommer aldrig bli en elitryttare. Jag har inte dom privilegierna som jag hade förr. Men framförallt så är dom av ett tuffare virke än jag är nuförtiden. Skador och smärtor i alla dess former har jag plågat mig igenom men när det kommer till "hjärtat" är jag skör. Jag beundrar dessa satsande ryttare som i ur och skur får jobbet gjort. Hängivelsen.

Jag går just nu igenom en enorm sorg. Förlusten av min älskade häst Soda. Och jag kan inte förmå mig att vara lika hängiven i stallet som jag i vanliga fall är. Jo på jobbet går ok, men hemma ja där smärtar det när jag ser tomrummet som Soda lämnat efter sig.

Lady är toppad och fin men sorgen är så stor att jag till och med inte ridit på flera dagar. En satsande professionell ryttare har inte denna möjlighet. Och det är nog just därför jag inte hör hemma där uppe längre. Men det stoppar inte min passion för sporten och lusten att hela tiden utveckla min träning. Men jag blir sänkt av sorg och otur. Mmm känner mig allmänt klen just nu. Men samtidigt är det djuren som gör att jag överhuvudtaget vill ta mig igenom vardagen. Det är den där jäkla balansen jag måste hitta igen. Finna en ny vardag utan Soda. En av de vänligaste hästarna jag känt...

Jag ligger efter med massor här hemma. Men känner mig mer motiverad än bara sen igår. Nu vill jag fokusera på Ladys och Ambers träning i hopp om att det ska skingra sorgen. Bara det inte går till överdrift vilket jag har en tendens till att göra. Allt eller inget.

Blev ett flummigt inlägg. Antar att jag gör allt för att glömma, om ens för en stund

 

Och för er som följt mina äventyr i källaren där jag tar vatten till hästarna så har ni sett att den är bebodd av söta små rackare, kan inte låta bli att plocka upp dem