Meadow Mint

Titeln är rätt, om än sent i tiden kände jag plötsligt för att skriva om spektaklet som var A9-Ritten 2010. Det var efter den tävlingen jag försvann, ingen mer kontakt med distans Sverige. Och nu när mitt sinne är klarare kommer floder av tankar, virvlor av känslor.

A9-Ritten var min första tvåstjärniga ritt. Min första ritt med minimum vikt, det var då som en del av er vet 70 kg med utrustning. En vikt jag inte borde haft problem med att nå i vanliga fall. Men in hjärna hade ett snett tänk vad gällde min vikt och storlek. Jag var sjuk men visste inte om det riktigt än. Jag intalade mig att min antika våg visade fel, man kan inte känna sig så stor och verkligen uppleva varenda kurva på kroppen och väga sådär, som för övrigt en del av mig tyckte var alledes för mycket ändå.

Så jag höll tyst, berättade inte för mamma att där var viktgräns. Inte förrän vi var framme och det var kontrollvägning gick det upp för mig att jag inte borde ha avfärdat det så lätt, jag berättade då kortvindigt för mamma att det var vägning nu. De där oroliga mamma ögonen som jag sett så många gånger under min uppväxt uppenbarade sig "Sandra den vikten kommer du inte upp i" Men jag hörde inte med det örat, djävulen på min axel lät mig inte tro något annat. Men ett frö av oro var sått.
Mycket riktigt fattades det några kilo trots att jag bunkrat på mig. Mitt humör sjönk. Djävulen, min följeslagare påpekade att jag var fet, där kunde ha varit några kilo till av. Sandra började nästan gråta, hon ville ju tävla! Men kan inte visa alla hur svag jag är.
Som några räddare i nöden kom flera till undsättning, de tejpade ihop ett trasigt hjärta med deras omtanke. Om än det bara höll ett tag så behövde hela jag uppleva den här tävlingen. Yvonne E och Jessica H, Tack för ni hjälpte mig och inte gjorde en "big deal" av det, kanske märkte ni att jag redan var skör. Det blev som bomull lindats om paniken, om än en gång detta också bara var temporärt höll det ihop mig till en någorlunda fungerande helhet.

Jag fick alltså låna bly, extra vikter att lägga i padden. Som tur var hade den hyffsade fack där vi kunde fördela vikterna. 
Nästan en hel dag stånkade jag runder med den tunga sadeln mellan grinden och viloområdet. Djävulen tvingade mig att ta den, inte visa hur svag jag är. Måste röra mig hela tiden och kompensera att jag vräker i mig mat.
Under denna ritten kämpade två viljor som höll på att ta knäcken av mig. Den ena var livrädd för att tappa vikt och tankade kroppen med vätska och mat, den andra ville kompensera och pusha mig hårdare för att kroppen fick energi i form av nötter och havregrötsplättar. Jag hade sedan länge slutat äta sådant med mjöl osv i. Kunde unna mig havregryn när det var tävling annars no no. Bara vattenlösliga kolhydrater i form av grönsaker var ok. Så för att dra ihop det var jag oerhört trött och svag, det var inte Aber. Hon var i sitt livs form i början av den säsongen. Men hon gjorde mig trött med all sin energi.

Eftersom jag haft problem vid vägningen kom dom givetvis och kontrollvägde mig under ritten, än en gång fick ja stånka runder med den tunga genomblöta sadeln. Vi fick tipset att dränka in padden i vatten så den var extra tung. Vid vägningen visade det sig att jag "tappat" ett kilo, antagligen bara i form av vätska då jag ansträngt mig så mycket men ett kilo är ett kilo. Ett hekto mer och jag hade blivit utesluten. Paniken blossade upp, måste äta och dricka! Måste röra på mig och förbränna! Ständigt två krigande sidor som höll på att göra mig galen.

När vi ridit 11 mil kom tillslut tårarna, jag orkade inte mer. Behövde spy, mådde illa, var utmattad och hade enormt ont i magen av allt vatten jag försökte hinka i mig.
Men en skymt av den gamla Sandra vaknade till liv, inte fan kan vi ge upp när vi kommit såhär långt! Bara en mil till, bara en liten bit till.
Vi kom i mål, det var med ett leende på läpparna jag galopperade över mållinjen. Vi klarade det! Bara att ta mig in i mål var en seger i sig. Vi hällde spannar med vatten på padden så den var riktigt sunkig och jag lyckades förmå mig att dricka lite till innan vägning. Det gick bra, hade ett kilo till godo. Genast kom en pisksnärt av ångest, jag har gått upp efter en hel dag full av ridning och släpandes på tunga saker, tunga tankar? Jag äter allt för mycket och fel. Det måste vara dom där dumma havregrynen...
 
När vi fick tummen upp av veterinärerna kom tårarna en andra gång och de delades med min trogna mamma.

Senare på kvällen skulle vi fira med att äta lite gott. Istället blev det cirklande inne i Kristinehamn för jag kunde inte äta där eller där och det andra stället serverade flottig mat. Jag vände taggarna mot mamma som bara ville få i sig mat. För det gör man. Alla ens försvarsmekanismer är på helspänn när det kommer till mat. Glöm att jag just ridit 12 mil, jag tänker inte äta fel! Så sa in konstiga hjärna.
Vi hittade tillslut ett ställe där jag kunde få min hederliga kycklingsallad givetvis utan dressing och bröd.

När vi nästa dag åkte hem tittade jag på mamma; "Jag har lite problem med maten"
Vi visste det båda nu, men inte hur mycket. Efter det kommer jag inte ihåg så mycket. Vart tog jag vägen sen? Straffade jag mig ännu mer pga allt jag ätit? Jag insåg iaf efter denna ritten att jag inte orkade fortsätta såhär, kunde inte rida 16 mil som jag hoppats på.Men väl hemma fortsatte en spiral av självplågning ja som ni vet gick det såpass långt att jag inte kunde ta mig ur.

Nu är jag som sagt 13 kilo tyngre med hjälp av näringsdryck och såklart att jag börjat äta igen. Jag fick för ett tag sedan öka på näringsdrycken plus att jag skulle lägga till ett till mellanmål då min vikt stannade upp ett tag. Jag är inte långt från vad de anser "normalvikt" enligt mig känner jag mig långt ifrån sjuk nu men inte heller frisk. Folk runt mig verkar tro att nu när vikten är uppe är allt frid och fröjd. Men ingen ser vad som döljer sig inom en, bara för vikten är uppe betyder det inte att jag tänker friskt... Jag blir rädd och besviken vid all denna fixering vid vikten. Förstår dom inte att sjukdomen är så mycket mer än så? Så många lider i hemlighet av ätstörningar men enligt samhället är dom "normalviktiga" och då är man frisk, punkt. Jag är nervös och rädd, vad kastar jag mig in i? Vad förväntas av mig nu när jag anses bra av omgivningen? Jag borde orka mer, borde göra mer borde borde...

Ja ja, fick iaf med lite A9-ritten berättelser, det är de jag kommer ihåg såhär på rak arm.

Lite bilder ja hittade från ritten:



Amber lika tjurig som vanligt















målgång

Efter målgång

Efter prisutdelning