Meadow Mint

Dom tog mig till en plats där inget växte
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
Dom tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att dom inte krävde lås

 En fortsättning, en förklaring var det jag skulle ge. Svårt, ångest. Men kanske behöver jag det mer än folket runt om kring mig?

Jag försvann, flöt bort. Jag var borta så länge, så länge att mitt minne är begränsat trots att det bara kanske tycks som månader/år för omvärlden, så var det i min värld oändligt mycket längre då dagarna var strikt planerade, styrda av den sjukdom jag tillslut utvecklade troligtvis pga mitt ”kontrollbehov”.
Här kommer det som jag inte vågat säga, skäms så över… jag Sandra Henriksson har anorexia.  Tårarna började spruta likt en sprinkler när jag skrev den meningen. Att första gången skriva det så öppet, se det i text gör det så mera verkligt. Nu har det blivit sagt, orkar inte stänga in denna skam och rädsla som lagras mer och mer inom mig. Vad ska folk säga? vad ska folk tro om mig? De är några av de tankar som plågat mig men nu går det inte mer, för att kunna leva antar jag att jag måste ta steget ut med att berätta för att sedan kunna gå vidare, inte gömma mig mer.

Jag har så många gånger frågat ”Hur kunde det bli såhär?” Jag den friska hurtiga Sandra som alltid skrattat åt dieter och allt tjafs i media. Jag har alltid haft konstiga idéer för mig med mat och varit väldigt kräsen men alltid ätit sånt jag tycker om och gärna lite för mycket pasta ibland;-) Har aldrig varit fixerad vid hur mycket det väger eller hur många kolhydrater den där produkten har tills nu.

Anorexi har inte ”existerat” i min värld. Jag sa som de flesta andra oftast gör ”Varför äter du/dom bara inte?” Men jag vet nu att det inte alls funkas så. Jag har känt sjukdomen ta över hela mitt liv och tvingat ner den friska Sandra som alltid levt för alla dessa djur och för allt jag tycker om.

Jag har promenerat sena kvällar gråtandes för jag ätit ett äpple vid fel tidpunkt, sjukdomen måste förbränna det där äpplet som så syndigt kommit dit.

Som med så många andra som lider av denna helvitiska sjukdom insåg jag inte att jag var sjuk. Spenderat flera omgångar på sjukhuset då jag tuppat av i stallet. Utmattning/utbrändhet löd domen oftast, ingen noterade direkt mina ätvanor då jag faktiskt åt ganska långt in i sjukdomen men sen såg ingen att jag aldrig var still, alltid aktiv för att förbränna det jag ätit hur trött jag än var. Som Ni förstår var jag helt instängd i mig själv gick sällan ut (alltså offentliga saker el träffade människor), dagarna var strikta och rutinerna satt för djupt in. Det är mycket från denna tid jag inte kommer ihåg då det inte var Sandra mer. Hon var instängd och borta. Isolerade mig totalt från omvärlden så därför tog det lång tid innan folket runt omkring mig insåg hur sjuk jag var… Inte förrän jag kollapsade då kroppen började ge upp, benen slutade bl.a. fungera ordentligt . Det var nu jag slutade äta nästan helt, för kan man inte röra sig får man inte heller äta… så resonerar sjukdomen.

Detta ledde givetvis till att jag fick åka till akuten då jag tydligen tynade bort dag för dag och grät vid varje deciliter yoggi jag åt om dagen, givetvis måttade och vägde jag i princip allt så det inte skulle bli för mycket. Hur kan man tänka så sjukt? Anledningen till att jag har haft sådan ångest över det som hänt är just det, att folk ska döma mig och tro jag är ytlig och ”väljer” att göra det. Än en gång har jag fått lära mig den bittra sanningen att det verkligen är en sjukdom, och sjukdomar styr man inte över, den friska delen i mig visste att denna svält var fel men ändå kan man inte förmå sig att släppa kontrollen, det är som en djävul ständigt sitter vid ens axel, förgiftar hela tillvaron. Ibland gjorde det fysiskt ont i halsen när jag satt med en tallrik ”fylld” med mat, jag kunde verkligen känna hur djävulen snörpte åt och gjorde det omöjligt att ta den där biten mat. 

Och många tror också att det är vikten man är fixerad vid och smalhet, även det är inte helt rätt. Det är än en gång kontrollen.
Mitt liv har alltid varit turbulent pga vissa andra sjukdomar jag diagnostiserats med. Men aldrig haft direkt problem med maten förut. Men dagen då jag började träna aktivt och tänkte leva ett hälsosammare liv (nyttigare mat och sådant) förändrade det allting. Det började bra men när jag upptäckte att jag kunde pussla om och kontrollera något för en gångs skull antar jag att det blev för mycket. Det är så nära ett ”hur kunde det bli såhär” jag kommit, för sen går det väldigt fort och jag var ingen vidare bra passagerare.

Jag togs till sjukhuset och det var tvångsinläggning då jag fortfarande tyckte att jag inte hade några ätstörningar, kanske lite problem med maten sa jag. Jag lever ju bara hälsosamt var min inställning. Eftersom jag inte åt några kolhydrater var min hjärna som mos och jag var bokstavligen helt efter, hade svårt att prata och det tog tid för mig att uppfatta saker och ting. Vad man kan tortera kroppen.

Vid inläggningen på sjukan var tävlingssäsongen i full gång och jag hade hållit Amber i trim trots mitt skick, så ångesten var förgörande.
”Jag borde vara där ute” var någon av mina tankar som jag så väl kommer ihåg då den dök upp om och om igen. Fram tills denna dag hade vädret varit rätt tradigt dessutom, men självklart blev det strålande solsken framöver. Solen var en förrädare i mina ögon.
Eftersom jag gjort som jag gjort med mig själv frös jag konstant och när andra började smått våga sig på shorts och linnen hade jag flera lager kläder. Och jag ser dessutom ut som en grymling… dvs mindre charmerande. Fick ganska snabbt den ”omtalade” lanugobehårigen i ansiktet och ja hela kroppen. Nej där ljög jag, förutom på huvudet för där tappade jag massor och gör det än (vilken ironi), var jag än går flyger det hår, ibland stora tussar så jag fick sätta saxen i det och försöka rädda det lite.

Hur som helst, på sjukhuset blev det än en gång massa tester och jag var som sagt i väldigt risigt skick. Inte förrän nu efteråt förstår jag hur dålig jag var, hur nära det var att det slutade på ett helt annat sätt om jag fått vara kvar hemma lite till.
Var kopplad till slangar hit och dit, fick näring tillfört runt 22h om dagen för att överleva. Mina värden var usla och jag minns en helg då de tillslut fick omgående skicka efter blod från närliggande sjukhus. Jag fick två eller tre (jag var lite dimmig som sagt) blodtransfusioner. Lägg till piller och mera piller, när inte de hjälpte snabbt nog övergicks det till sprutor.

Jag var en levande nåldyna, dom köttade och stack i mig så mina vener blev alledes blåa och svullna. Det kändes bokstavligen som knivar konstant flöt genom mina ådror. Om jag bara insett då hur sjuk jag var, men jag tyckte fortfarande inte att jag hade anorexia…
Det är förnedrande att tänka tillbaka på det men jag kan inte ge någon vettig förklaring varför jag valde att göra detta trots att jag grät och grät och äcklades över mig själv dessutom var det frisk jag ville bli då jag konstant tänkte på att få komma ut och tävla och känna mig levande igen. Men det är svårt att tävla när ens ben bara tillåter en att vara uppe i omgångar och alla muskler förtvinade.

Ambitionen var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist
Och jag den svage, jag står ensam kvar
En sista rest av en utdöd art och jag

Efter spenderat ett tag där var det dags att åka hem då jag stabiliserats och det fanns inte mer för dem att göra. Det var en medicinsk avdelning och dom hade behandlat min kropp så nu blev det iaf remiss skickad till ätstörningsklinik men som med allt fick jag reda på att det var kö dit då det inte finns så många kliniker i Sverige. Tack vare mina underbara terapeuter och läkare på psyk lyckades jag ganska snabbt få tid att träffa de på kliniken för bedömning om jag skulle läggas in eller vara på bedömningsvecka.Jag blev inlagd direkt på slutenvård… Låsta dörrar, fängelseregler och det blev den tuffaste tiden i mitt korta liv tror jag.

Inga ord kan beskriva hur det var att vara inlagd så, jag saknade de härliga läkarna och sjuksköterskorna vid mitt hemma sjukhus som var underbara mot mig trots det jag höll på med.
Det var tufft att bo så nära inpå helt nya människor i en liten begränsad låst miljö och inte fick man röra sig, vila vila. Dvs lämnad i det tysta att kämpa med tankarna som kom och gick.
Fick läsa tidningen för att hälla någon koll om världen där utanför. Ibland hade man datatid, först skyggade jag för all kontakt med omvärlden, kunde inte ens sätta mig framför datorn. Men nyfikenheten tog ibland över och jag försökte följa tävlingar osv, men ofta smärtade det för mycket.
Jag såg istället hur eländigt folk har det i tex fattigare länder, för att bli påmind om hur bra jag egentligen har det. Och här satt man och gjorde så mot sig själv utan att vilja det medan folk runt omkring en svalt ihjäl eller blev offer i krigens bittra värld. Ännu mera skam - jag förtjänar det här?
Vid detta laget hade jag iaf insett att jag var sjuk och den upptäckten förändrade allt, nu ville jag bli frisk och försökte verkligen.

Jag träffade en färgglad skara personer som var de som fick mig att inse att jag är sjuk och den enda som kan ändra på det är jag själv. Dom inspirerade mig och jag kommer alltid ha ett speciellt tänk när jag minns dessa människor då dom gav mig hopp och stöd. Vi hade alla bättre och sämre dagar som gjorde det otroligt intensivt och spänt då och då men aldrig var det några elakheter och sådant trams.
Jag har även fått uppleva nervösa dagar med självmordsförsök när sjukdomen nästan förstört en vän men jag fick även se härliga saker där inne, flera utskrivningar och glada miner från de som lyckats efter så lång tid bli friska.

Jag har alltså spenderat delar av våren och hela sommaren på olika sjukhus och kliniker. Just nu är jag hemma ett tag då jag är bättre. Men jag kan tyvärr inte skriva de underbara orden att jag är frisk då jag lätt faller tillbaka i gamla mönster med att ”omedvetet” försöka vara aktiv hela tiden för att förbränna lite extra trots att jag inte vill bli så dålig igen.
Jag är glad att ingen av er såg mig när jag var som sämst, endast mamma och pappa behövde uppleva detta och jag har nu lyckats gå upp en del. Den friska jag jublar åt varje seger när det går åt rätt håll men sjukdomen får mig att störtböla vid veckovägningen när det gått åt rätt håll. Det hela är så förvirrande att jag inte ens förstår det själv. Att konstant kämpa med dessa två sidorna gör mig trött. Den ena vill bli frisk, fort (lite för fort säger läkarna till mig vilket låter som typiskt Sandra) den andra vill fortfarande pussla om maten dra bort det där så jag sen kan testa det där utan dåligt samvete… osv osv. Så vill jag inte ha det.

Antar att många kommer fnysa åt när de läser detta, men jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär. Jag valde inte frivilligt att göra såhär mot mig själv. Hoppas Ni förstår det. Allt detta har fått mig att se saker och ting annorlunda, jag kommer aldrig mer lyssna blint på tidningar och om alla dessa j*vla” ideal” och blir stolt (eller vad man ska säga) över de som gör vad de tycker om, och inte för vad andra tycker.

Säg nånting, säg nånting nu
Du vet att jag får panik av dina tårar
Gör nånting,
gör nånting nu
Förstör nånting
Slå mig, förstör nåt,
jag överlever

Jag blir avundsjuk på de som äter, lever och mår bra. Tar det med maten på automatik. Folk (inklusive jag förut) tror ofta att det är ”lätt” för oss att svälta oss och att vi inte vill ha mat. Därför sa jag att jag inte alls har anorexi då jag konstant tänker på mat. Och mycket riktigt fick jag lära mig att så var det för nästan alla. Det är det som tar upp hela ens hjärna. Av dygnets 24h tänkte jag väl på mat och sådant i 22h. Till och med om nätterna drömde jag mardrömmar att jag blev uppäten av jättelika matvaror.
Numera kan jag beroende på dag ibland ha rätt ok dagar då jag lyckas skingra tankarna. Men går som sagt lätt tillbaka i gamla mönster och det går så fort när det väl händer.

Det är så det ligger till. Jag har fått sälja och låna ut några av de hästar som jag aldrig trodde jag skulle behöva skiljas från men jag har inte orken till allt just nu. Unghästarna tar för mycket på mina krafter. Eller snarare utnyttjar sjukdomen hästarna som en anledning att vara igång hela tiden, och att allt ska göras vid den tiden, inte ändra på något. Kontroll/tvång och bekväma rutin antar jag. För det tar bara en eller två dagar då jag gör något sen måste jag fortsätta göra samma sak helst vid samma tidpunkt annars är jag vilsen och måste direkt hitta något annat aktivt att göra. Det gör mig totalt utmattad att ha det så, aldrig ro i kropp och själ.
Det värker i hjärtat varje gång jag tänker på hur saker och ting blivit, denna sjukdomen är inte något jag önskar ens de jag ”hatar”, jag hade välkomnat alla mina gamla bekymmer med öppna armar för att slippa detta helvete som kallas leva. Men tyvärr är jag förändrad för alltid men jag vet att det finns de som blir bra och det vill jag också bli. Jag måste bli det helt enkelt.

Så tro inte att jag gett upp än även om det har funnits (och finns än…) många många mörka stunder.  Men nu vet jag att iaf att jag är sjuk och märker ganska snabbt när jag börjar smygändra med maten.
När jag sluter ögonen är jag ute på distansspåren och bara är… Jag hoppas och tror att jag kan kämpa mot tävlingssäsongen 2011. Men som alla säger till mig, måste jag lära mig att ta det lugnt då jag inte är uppe i rätt vikt än och får egentligen inte vara fysiskt aktiv.

Tyvärr orsakade min svält även skada på skelettet så jag har även det att tänka på. Vid röntgen eller ”scan” såg man att jag fått nått som jag inte kommer ihåg namnet på ens, men rätt och slätt har jag början till benskörhet, det var genomgående och inte bara här och där. Jag har tidigare haft lite udda matvanor (jag åt inte smör, ost eller drack mjölk) med det var för ja vart så kräsen av mig så mitt skelett hade inte fått den bästa vården.
Och när jag nu gjort så med mig själv under en tid var det droppen. Så det blir till att knapra piller morgon och kväll fram tills jag iaf är 26 år, för tydligen kan man påverka skelettet så länge.

Så alla där ute, lev livet fullt ut och var stolta över att vara dem ni är. Själv har jag mer tid framför mig att spendera på kliniker för att fortsätta träna in "normala ätbeteenden" och vanor samt förhoppningsvis få bort de vridna tankarna jag har om mat. Men ingen mer slutenvård iaf och det är alltid något.

Hoppas vi syns där ute snart. Mycket snart om jag hade fått bestämma

Hälsningar allas Sandra H


Har du kartan kvar?
Eller en aning om vart vi är på väg?
Så led oss
Ingen lämnas kvar
Vi saboterar allt vi inte kan ta med oss
Och när du öppnar fönstret blåser en vårvind
Förändring

Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns

När det strålar från mitt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta


Blickar mot framtiden! - Jag en underbar sensommardag