Meadow Mint

Varför försöka svänga ihop en egen text när någon redan gjort det så mycket bättre, fått allt rätt. Bättre att låna från dem och hålla huvudet högt...

Idag är igår
och du ska ta mig härifrån
nu när det blåser på månen
ska du ta mig härifrån?
nu när vi fyllt alla hålen
nu när vi fyllt alla hål
är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag så ensam?

Vill först och främst tacka alla för responsen jag fick både via sms, mail och här i bloggen efter att jag "kommit ut" (hihi lite lustig kan ja allt va än).
Jag brukar inte vara jätte blödig men förvandlades till en sprinkler när jag läste vad alla skrev... Folk bryr sig, folk både förstår och försöker förstå. Personer jag aldrig skulle tänka mig haft denna sjukdomen "träder fram", jag önskar inte detta till någon annan men jag är ändå glad att det finns fler som kämpat för då vet jag att man kan bli bra, om än det är svårt.
Som ni förstår kommer bloggen inte bara handla om hästarna framöver, utan även det övriga jag brottas med. Om ni väljer att fortsätta läsa eller gå vidare bestämmer såklart ni själva, detta är ett steg för mig att försöka bryta vanor dvs sätta mig vid datorn en stund och göra inte så mycket, reflektera.
Som Ni märker är det inte så ofta jag kan stilla djävulen i mig att sitta ner och ta det lugnt. Har redan hamnat i dåliga mönster här hemma, aldrig still merän precis vid måltider, ständigt på jakt att sysselsätta hjärnan och kroppen så att jag ska slippa behöva tänka på det tunga.

Men det har inte bara gått bakåt, jag närmar mig normalvikt och jag rider numera en till två pållar om dagen. Började smått med Soda för att sen än en gång våga mig på att rida Lady. Inte det att jag varit rädd jo för mig själv, att träningsdjävulen ska ta tag i mig som den gjorde i somras. och det blir väldigt frestande att "köra på" när man rider dessa arabtanterna.
Har även fortsatt Candys inridning och vi har nu varit ute både med sällskap (2 gånger) och sen mest ensamma. Satt på henne två gånger sen tredje turen på na red ja ut, äkta Morgan det där! Lite vingligt är det men framåt tar vi oss iaf.
Cassie har blivit avvand utan problem, jag måste säga att det gick otroligt smidigt.
Vi har även varit iväg med Örjan så att han numera kan kalla sig valack. Nu kan han gå med lite polare och leva ett gött liv. Det finns så många hingstar redan och han får ett bättre liv som valack. han är en otroligt go grabb, lasttränat honom en del och jag har dåliga erfarenheter med arabunghästar och lastning faktiskt men Örjan behövde bara tid, godis och beröm sen skötte sig allt själv.

Älskade Sue har flyttat ut till Anna, Claes och Betty i Lyngby. När Anna frågat om jag ville sälja Sue har det förut varit nej men när jag fick frågan igen nu när jag är dålig så insåg jag att det är mycket bättre för oss alla om hon får bli en del av framtida Lyngby Morgans som numera då har två hästar i sin "grund" och båda kommer från mig. Det känns hedrande.
Betty visade i somras att hon inte går av för hackor, blev Bästa Sto, Bästa unghäst och tillslut Reser BIS (Best In Show) vinnare av BIS blev halvbrossan Copper Coin för typ 4:e året i rad (med olika utländska domare). Betty vann även Unghäst Trophyn (pris för bästa allround häst i olika klasser såsom trail in hand, tömkörning, löshoppning osv), där va fin konkurrens med 23 hästar. och våran andra uppfödning "Mackan" kom på 10:e plats i Trophyn, Grattis till båda Annorna och deras härliga Memt hästar!

Tidigare flyttade även fin fina Lina från oss, det var tungt att säga hejdå till henne efter allt vi gått igenom. Från vilddjuret som man inte kunde närma sig till att ha henne svansandes efter en. Men det var rätt beslut utan tvekan. Jag måste bara inse det själv. Jag orkar inte lika mycket längre, hur gärna jag än vill och drömmer om hur det var förr.

Som Ni ser händer här ständigt saker trots allt verkar dött. Jag ska erkänna att det är tufft just nu, ensam med hästarna och hinna allt annat man "måste" göra. Dumma rutiner som fyller mitt huvud.

Känner en stor sorg just nu, men inga tårar kommer. Sprinklern är kanske satt på timer eller någon sensor. Men här är det som en öken men inombords vill en störtflod ut. Är avundsjuk så jag nästan går under på alla som är ute och tävlar och tränar. Vill också vara en del av den gemenskapen igen. Vad har jag nu? En stor portion trötthet, var på koll på sjukhuset och mina levervärden var väldigt dåliga. Fick frågan om jag är mycket trött, ja där fick jag förklaringen. Det såg inte alls bra ut. Jag får inte falla tillbaka igen för då klarar tydligen inte min kropp det igen. Så man tyker jag borde vara motiverad till tusen men likt vädret ändras det. Kan vara motiverad till tusen för att en timme senare vädja att någon ska ta mig härifrån...

Det blev mycket för er nu, förlåt. Ska jobba på det positiva. Kan bjuda på en härlig upplevelse (iaf ur mina ögon) bröt mitt tråkiga tvångsmönster igår. När jag tagit in hästarna på kvällskvisten fick jag plötsligt impulsen att bara hoppa upp barbacka på Soda och ge mig ut på en kravlös kul tur som jag och min kompis alltid gjorde när vi var yngre, vi härjade runt rätt bra i våran lilla by på den tiden. Stackars våra hästar vad dom fick stå ut med en hel del... tonårstjejers härliga nycker.
Hur som beslöt jag mig att följa impulsen, har haft den några gånger tidigare men har inte gjort det för jag har inte lyckats släppa allt som ska göras under tiden jag spenderar på hästryggen, det får jag ta igen sen liksom tycker jag.
Och vad glad jag är att jag följde mitt lilla ryck. Detta låter kanske livsfarligt men just då kände jag mig friare än på länge och hela fajset var ett leende, vi var så busiga att vi galopperade fram i den mörka kvällen ute på en äng. Jag fick lita på Soda att han tog oss fram säkert och det var skönt att släppa efter och bara känna alla muskler under sig.
Nu menar jag inte att vi skenade runder som vildvättingar, nej mera frisk stor galopp runt på ängen. Jag hade först bara planerat att skritta men Soda tog initiativet att bralla lite och jag borde tillrätta visat honom men jag kände ju hans glädje att jag låtsades som om jag inte märkte det där lilla brottet han gjorde, jag var ju en lika stor medbrottsling;-)
När vi kom tillbaka till stallet kändes det lite bättre och ett gäng glada hundar stod och väntade på mig. Ah dessa djur.