Meadow Mint

Gråa dagar segar sig fram... liksom mina tankar är himlen fylld av blytunga moln som släpper bomber av tårar kring oss. Det ekar i mitt evigt värkande hjärta. Orkar inte skriva orkar inte se. Flyter bara med i strömmen av likgiltighet, låt oss inte döma dessa tankar, snälla döm inte mina sorliga försök till handling.
Jag går inte framåt och jag går inte bakåt det känns tryggare att bara vara. Då behöver jag varken oroa mig för en framtid eller det förflutna som inte finns.

Fyller dagarna med meningslöshet, antar att jag bara lurar mig själv i längden. Jokern det är jag. Antar att jag kan sitta här och sniffa på mitt pepparkakeljus tills ännu en dag passerat utan att någon noterat min ständiga frånvaro.

Baka bullar, göra hemgjord müsli, dekorera och vandra i tysthet längs stranden verkar friskt och normalt. Men vem är ni och snälla säg mig vad är normalt? Vem vill vara ensam och gömd i väntan på att detta "normalt" ska uppdagas?

denna smeten (innan jäsning) blev till dessa:
"novemberbullarna"

Gjorde "crunchy" müsli

del av inflyttningspresent till emmorna

På strandpromenad med hundarna