Meadow Mint

Det var en gång en gång och den gången var så himla grusad. Mycket roligare variant än den gamla tradiga. Min torra humor excisterar! Hurra!

Har ni märkt en sak, jag har fått mer och mer ro att sätta mig vid datorn lite? Ok jag är väl inte lugn och harmonisk direkt men det är ett stort stort steg i rätt riktning.

Det är bajsväder ute och eftersom Lady blivit riden flera dagar i rad plus att Åsa tränade för sin tränare i ridhus igår = tufft för tantens huvud så får Lady vila idag (Ja talar då om Ladys haha). Fast jag gissar att Åsa fick känna lite svett och muskler arbeta när Lady hade fullt upp med att vararädd för voltigegruppen som ibland tränar samma tider = farligaste som finns och hon verkar tyvärr inte vilja vänja sig vid dom. Och jag förstår henne, hoppa upp och ner på en massa bockar och tralla runder akrobatisk medan pållen springer runt runt verkar enligt mig så förvirrande men så tycker dom säkerligen om vår stillsammare ridning sittandes (oftast) i sadeln.

Klockan är tio och jag har hunnit med en hel del redan både hemma och i stallet så därför kan ja nu sitta lite här innan jag går ut och gör det sista i stallet plus plocka mer äpplen åt mammas resturang. Fint väder att göra de i.

Förresten, träffade i förrgår på en som kommer från min "barndoms by", har kännt henne ganska väl förut och när vi var yngre red vi på samma ridskola och när ja va ännu knattigare var hennes mamma min dagismamma (men när jag "rymde" och gick hem och tog hand om mig själv istället insåg mamma att jag redan då var en ensamstöring trots att ja va så liten, folk rynkade ibland på näsan åt att jag skötte mig själv  och tyckte det var opassande men tydligen hade min äldsta bror varit precis likadan.) Iaf så har vi inte setts på länge och det visade sig att hon också gått och blivit sjuk i samma hemska sjukdom som jag. Vad är oddsen i vårt lilla samhälle? Jag kan ju knappt visa mig ute för jag är den "dåliga" som om jag valt det själv men sen får jag även många "stackare" blickar (vilket är ännu värre) då alla känner alla häromkring. Denna tjejen är dock utflyttad till ett annat samhälle därför har väl jag missat detta då tydligen visste rätt många om detta, men jag är så instängd i min egna värld att inte mycket kommer förbi.
Hon kom fram till mig vid busshållsplatsen och började snacka, kändes konstigt att prata så "öppet" om det men jag insåg att det inte är lönt att neka något. Hon hade nyligen varit på en bedömningsvecka på den kliniken jag var i hela sommaren. Hon ville för allt i världen inte stanna kvar. "Har man inte varit sjuk innan blir man det där" sa hon, exakt mina ord;-) Men nu hade hon iaf ett val och det hade inte då då det gällde LPT. Men hon hade bara varit där en vecka och var ordentligt sporrad att aldrig behöva hamna där vilket känns skönt då hon lös av beslutsamhet, sån vilja skulle jag också vilja utstråla.
Jag hoppas verkligen det går hela vägen så hon blir frisk. Att vi båda blir bra.


Och dagens obehagliga, när jag diskade innan idag så "exploderade" ett glas när jag bara höll det i typ minst tusenbitar, små små stoft överallt. Riktigt obehagligt, det blev värsta "mjöligt" och ja fick glas överallt. Min instinkt var att kasta ut hundarna i ett annat rum så dom inte skulle få sånt i tassarna, i flykten därifrån fick ja dock själv lite i fossingarna. Va tapper man kan vara;-)