Let me tell you something...
Stor frånvaro pga löjligt tidsbrist. Upp klockan 05.00 varje morgon snoozapalooza enligt mig. Sen går man ute hela dagen så ens hud verkar förvandlas till frasiga löv, med extra crunch.
Har blivit lite väl mycket jobb ett tag och jag kände att jag var på väg att "gå in i väggen" eller snarare att väggen höll på att gå in i mig.
Det hände en liten olycka uppe där jag jobbar extra. Kort och gott slutade en klippning av häst till klippning av människa. Jag fick först smaka på det kalla golvet efter några sparkar som är de värsta jag varit med om, det bokstavligen small när man fick några kilos hästhovar på benet och låret. Trots att det gått flera veckor så har ja fortfarabnde knölar lite varstans och det ena benet svullnar upp då och då.
Jag hade ändå tur jämfört med Johanna som efter en blåtira och en kick med framhov på näsan också blev sparkad så det visslade om det. Riktigt otäckt att se någon flyga rätt in i en väg och tuppa av medan klippmaskinen slår gnistor, orolig häst lös, skrikande människor ja allt blev obehagligt och kaotiskt.
Det gick trots allt "smidigt" till när vi alla funnit våran plats i dramat, och så när vi inspekterat J och upptäckte att nyckelbenet stod rätt ut ansåg vi att en tur till akuten skulle inte skada. Mkt riktigt ahde hon brutit nyckelbenet och fått hjärnskakning så medan hon läker har jag varit så många dagar jag kan och jobbat istället för henne. Ibland har det blivit trötta långa dagar, först till sina egna hästar sen upp där för att sedan åka hem och fortsätta hos sina egna hästar men det känns bra att hjälpa till och när ens vänner behöver en ställer man givetvis upp:) Nu saknar jag mest Johannas sällskap på ridturerna och längtar tills hon är hel och bra igen.
Själv är jag just nu oturs förföljd det räckte liksom inte med två halvpajade ben som jag knappt kunde ta mig fram på (och ja, ja har fällt en del krokodiltårar då ja inte kunnat vila benen så de har allt blivit en del "suck it up" tankar) men hästarna behöver mig ändå. Och ja tänkte att kanske är dom lite snällare mot mig nu när ja e handikappad. Jo visst, köss mig nånstans va. Bara ett tag efter "olyckan" så tyckte Amber ja var riktigt tradig som gick med henne å Lady istället för red (hallå det var snorkallt ville inte förfrysa redan ömma ben, hellre går ja bort smärtan haha) så efter lite trams från hennes sida fick jag mig en snyting på min redan för stora näsa. Har haft hästar i så många år och blivit nockad många gånger men aldrig har ja fått ordentligt näsblod eller pajat näsan, förrän nu såklart. Ensam mitt ute i ingenstans med två hästar medan de pinkar blod ur näsan (som på nolltid svullnar upp) när yrseln och smärtan stillats återfår jag min förmåga att tänka någorlunda och ja kommer ihåg att titta uppåt för att stoppa blodet. Lyckas dessutom knicksa rätt näsan igen (inget bröts som tur va) men den blev lite bucklig och sne haha. Fast man ser det bara om man vet om det.
Det blev iaf ett "Mamma! kom och hjälp mig - för det är mest synd om mig i hela världen" samtal. Ja som tur var det en av de få gångerna hon inte jobbade och kom efter ett tag gående för att ta en häst.
Men detta är inte nog. Ännu ett tag efter detta lyckades jag bli sparkad på höftbenet av en elegant framhov a la Soda. Givetvis blir det en stor knöl och ett sår. Hur lyckas man? Har nog aldrig blivit sparkad förut på detta viset varken med fram eller bakhovar;-), är jag mega jinxxad eller bara allmänt nysslig? Tycker att om ja vore SÅ nysslig borde det ha hänt förut...
Som pricken över i:et fick Örjan spunk när hovslagaren varit här och skulle helt plötsligt inte lyfta bakbenen, nää inte ens de. Vi fick inte ens ta honom på bakbenen. Inget har hänt förut och det är inte första gången. Hovslagaren lyfte dem bara typ 30min innan. Så efter lång lång tid gav jag upp och då hade jag en mörbultad handled som numera är blå och väldigt öm, stämplad på foten blev ja också bah!! Föl är ena kvicka rackare på att slå för det är inte "spark spark" utan "svisch!" och ibland följt av ett "pow"
Ja säger då det, i mitt nästa liv tänker ja inte ha merän max två hästar;-) Så vill någon köpa häst har ja flera till salu haha
På bild: Sötaste Lady som ibland får följa med när jag är uppe i Örnaberga och jobbar. Då står hon såhär fint och väntar på att jag ska bli klar och ta henne på en tur för att sedan rida hemåt.
Har blivit lite väl mycket jobb ett tag och jag kände att jag var på väg att "gå in i väggen" eller snarare att väggen höll på att gå in i mig.
Det hände en liten olycka uppe där jag jobbar extra. Kort och gott slutade en klippning av häst till klippning av människa. Jag fick först smaka på det kalla golvet efter några sparkar som är de värsta jag varit med om, det bokstavligen small när man fick några kilos hästhovar på benet och låret. Trots att det gått flera veckor så har ja fortfarabnde knölar lite varstans och det ena benet svullnar upp då och då.
Jag hade ändå tur jämfört med Johanna som efter en blåtira och en kick med framhov på näsan också blev sparkad så det visslade om det. Riktigt otäckt att se någon flyga rätt in i en väg och tuppa av medan klippmaskinen slår gnistor, orolig häst lös, skrikande människor ja allt blev obehagligt och kaotiskt.
Det gick trots allt "smidigt" till när vi alla funnit våran plats i dramat, och så när vi inspekterat J och upptäckte att nyckelbenet stod rätt ut ansåg vi att en tur till akuten skulle inte skada. Mkt riktigt ahde hon brutit nyckelbenet och fått hjärnskakning så medan hon läker har jag varit så många dagar jag kan och jobbat istället för henne. Ibland har det blivit trötta långa dagar, först till sina egna hästar sen upp där för att sedan åka hem och fortsätta hos sina egna hästar men det känns bra att hjälpa till och när ens vänner behöver en ställer man givetvis upp:) Nu saknar jag mest Johannas sällskap på ridturerna och längtar tills hon är hel och bra igen.
Själv är jag just nu oturs förföljd det räckte liksom inte med två halvpajade ben som jag knappt kunde ta mig fram på (och ja, ja har fällt en del krokodiltårar då ja inte kunnat vila benen så de har allt blivit en del "suck it up" tankar) men hästarna behöver mig ändå. Och ja tänkte att kanske är dom lite snällare mot mig nu när ja e handikappad. Jo visst, köss mig nånstans va. Bara ett tag efter "olyckan" så tyckte Amber ja var riktigt tradig som gick med henne å Lady istället för red (hallå det var snorkallt ville inte förfrysa redan ömma ben, hellre går ja bort smärtan haha) så efter lite trams från hennes sida fick jag mig en snyting på min redan för stora näsa. Har haft hästar i så många år och blivit nockad många gånger men aldrig har ja fått ordentligt näsblod eller pajat näsan, förrän nu såklart. Ensam mitt ute i ingenstans med två hästar medan de pinkar blod ur näsan (som på nolltid svullnar upp) när yrseln och smärtan stillats återfår jag min förmåga att tänka någorlunda och ja kommer ihåg att titta uppåt för att stoppa blodet. Lyckas dessutom knicksa rätt näsan igen (inget bröts som tur va) men den blev lite bucklig och sne haha. Fast man ser det bara om man vet om det.
Det blev iaf ett "Mamma! kom och hjälp mig - för det är mest synd om mig i hela världen" samtal. Ja som tur var det en av de få gångerna hon inte jobbade och kom efter ett tag gående för att ta en häst.
Men detta är inte nog. Ännu ett tag efter detta lyckades jag bli sparkad på höftbenet av en elegant framhov a la Soda. Givetvis blir det en stor knöl och ett sår. Hur lyckas man? Har nog aldrig blivit sparkad förut på detta viset varken med fram eller bakhovar;-), är jag mega jinxxad eller bara allmänt nysslig? Tycker att om ja vore SÅ nysslig borde det ha hänt förut...
Som pricken över i:et fick Örjan spunk när hovslagaren varit här och skulle helt plötsligt inte lyfta bakbenen, nää inte ens de. Vi fick inte ens ta honom på bakbenen. Inget har hänt förut och det är inte första gången. Hovslagaren lyfte dem bara typ 30min innan. Så efter lång lång tid gav jag upp och då hade jag en mörbultad handled som numera är blå och väldigt öm, stämplad på foten blev ja också bah!! Föl är ena kvicka rackare på att slå för det är inte "spark spark" utan "svisch!" och ibland följt av ett "pow"
Ja säger då det, i mitt nästa liv tänker ja inte ha merän max två hästar;-) Så vill någon köpa häst har ja flera till salu haha
På bild: Sötaste Lady som ibland får följa med när jag är uppe i Örnaberga och jobbar. Då står hon såhär fint och väntar på att jag ska bli klar och ta henne på en tur för att sedan rida hemåt.Kommentarer
Trackback
