Angels of Peace
Så heter den nya bilden jag gjort i PS. Det är ett montage av bilder, tror det blev 6 bilder som jag knåpade ihop, plus penslar. Vi ska inte gå in på hur många lager det här arbetet blev;-) Och ja faktiskt så har jag dessutom fotat alla bilderna själv. Statyn är faktiskt en av Carl Milles verk, den står framför kyrkan Sankt Nicolai i simrishamn.
Får man lov att göra en beställning på något så skulle jag vilja beställa en sån här:
Denna någon är Fame, min allra första Morganhäst anledningen till att jag blev intresserad av avel "på riktigt" och hon som gjorde att jag alltid vara nära Morgans. Usch vad jag saknar henne, hon är verkligen min egna ängel. Jag önskar att hon vore här med mig just nu, under dessa svåra tiderna.
Jag avskyr september månad, det för aldrig med sig något bra. Har allt för tragiska minnen från september varje år förra året trodde jag inte att jag skulle ta mig ur det som hände. Och som ett brev på posten blir allt så tradigt, man sätter sig i en sits och välkomnar det tråkiga. Men gamla mönster är svåra att bryta.
Amber har varit skadad igen, fick ett rejält djupt sår som satt så dumt att det inte gick att lägga om det. Givetvis blev det infekterat då flugorna vägrade lämna det ifred trots att jag sprang där hela tiden med både koksaltslösning, salvor och antiinsektsmedel. Men jag har börjat sätta igång henne igen. men givetvis slog hon upp ett nytt sår när jag red dressyr på henne idag, bara för hon aldrig kan sluta hoppa omkring! Är så trött på den kråkan till häst. Eftersom vi är tillbaka i samma gamla mönster så slutade det med att jag flög av då stiglädret flög av när hon stegrade sig och slängde runder sig i luften.
Alltså fick jag tillslut ge upp och sluta efter 40minuters försök till dressyr.
När ska jag inse att Amber aldrig kommer bli den där distanshästen jag vill att hon ska bli. Jag menar jag skulle inte välja henne till ett mästerskap om jag vore lagledare. Hon skadar sig alltid och är oehört känslig. Hur skulle man åka iväg långt för att hon rätt som det är bestämmer sig för att hon ska busa och trampar upp hennes ben, Nää det kommer inte funka. Så målet kommer vara att testa 160km nästa år och blir hon godkänd kommer hon nog betäckas även om vi lyckas få observationspoäng då hon alltid är ett frågetecken. Ja menar har fått stryka mig pga alla dessa trampsår (och till er som undrar ja hon är röntgad vid flera tillfällen och får massage/kiropraktik så nää där är inget fel på henne utan det är bara klumpighet och en skvätt otur), vrickingar då hon gått omkull i hagen under vinteråren när de e gegga, sparkskada, skärsår från någon, fastnat i helt omöjliga saker hästarna grävt fram som legat under jorden i typ 50år och så vidare och vidare. Man får för tusan gråa hår innan tävlingar;-) dessutom är hon en "får jättelätt skavsår" häst.
Förhoppningsvis ärver inte hennes framtida föl hennes otur.
Så jag började leta efter en ersättare om nu hon betäcks. Hitatde en som jag kände wow, vi kommer passa bra ihop. För första gången tog jag ut "lycka" i förskott. Annars är jag skeptisk och bara tror allt ska gå blää. Men denna gången var jag övertygad om att hästen skulle gå igenom vet.besiktning så jag var korkad nog att köpa både träns, täcke och fixa en egen sida till hästen på min hemsida (publicerade dock inte den förrän hela pållen var min). Men givetvis var där typ alla fel och lite till, cystor, lösa benbitar och bla bla. Hejdå hästen. Anledningen att jag inte var nervös då ingen vad vi vet har haft dessa felen från dessa blodlinjerna. Jag har räknat att denna hästen måste vara den första (av de som är röntgade, och det är en hel del) så det kom som en chock för oss alla. Några tusen fattigare men tur att jag valde att röntga ändå...
Så vi får se hur det blir med framtida säsongen jag har iaf underbara Lady, men hon har en lång väg innan det blir aktuellt att tävla i de högre klasserna. Vi talar givetvis om år där. Just nu skrittas hon igång och det går bra, hon är en pigg och livad dam men det jag gillar mest är att hon är lätt och fin i handen ändå.
Nahim är i full tävlingskondis och Caballero är också igång men Nahim är längre i träningen då Cabbisen fick stå ett tag och vila. Har totalt lagt om Caballeros träning och jag måste säga att det är en helt annan häst. Vi har skrittat på alla sorters underlag i nån vecka och framförallt klättrat upp och ner i varenda backe vi hittat. Sen har jag ridit dressyr minst 1 gång i veckan på honom vilket tillslut har gått bra men både han och Nahim är helt gröna och på vissa saker är min 3½ årshingst längre kommen och han har jag bara ridit ett tiotal gånger om ens det.
Har hunnit åka till stranden 1 gång med C och gjorde första intervalljobbet sen han han ställdes av. Ifs var det ett snällt pass men ändå.
Nahim har gått lite längre intervaller samt skritturer, dressyr dressyr dressyr! Det klickar inte riktigt mellan honom och mig. Han tycker jag kräver alledes för mycket av honom när vi är ute så jag har gått tillbaka lite där, för i min värld är det som så funkar inte dressyren så funkar det inte ute heller. Han måste kunna hitta en stabil form att gå i länge utan att jag ska ha hela hästen i handen (hela hästen i handen = ingen bärighet/bakbensaktivitet). Då lär vi båda slita ut oss fort;-) Men vi hade ett ordentligt genombrott häromdagen och det kändes bra.
Men jag vet ju inte hur framtiden ser ut med dessa pojkarna.
Wictoria rids hon med men Örjan tar så mycket av henne plus då att arbeta att det blir för mycket. Fodrar nästan alla hästarna ordentligt då betet är för dåligt men avelsstona tar sig inte så Wictoria får vila/gå lättare ett tag tills Örjan är avvand. Håller på med det för övrigt. Igår skillde jag fölisarna i typ lite mer än 1h bara för att se hur det gick, eftersom jag var ensam vågade jag inte lämna dem utan uppsikt. mammorna sa inte ett ljud dom bara åt och njöt. Bebisarna fick gå med Lina som skötte hela situationen kanon, hon har blivit en så vis tjej (som för övrigt det går jätte bra med efter ha jobbat henne varjedag i roundpennen ett tag). Hon lugnade ner bebisarna så gott det gick och när de väl stannade upp från springandet så sökte de trygghet i Lina som gärna tog sig an dem.
När jag tyckte dom lugnat ner sig fick dom komma in stona igen. Dom rörde inte en fena trots skrikiga ungar haha. Ska öka på och skilja dem några timmar så stona kan äta upp sig lite i lugn och ro. och i längden sina.
Nu väntar sömn...
Mamma?
Lina, tösen som jag har tagit till mig ordentligt numera.
Jag och Fame för en hel del år sedan... Tiden går så fort.
Peace
Får man lov att göra en beställning på något så skulle jag vilja beställa en sån här:
Denna någon är Fame, min allra första Morganhäst anledningen till att jag blev intresserad av avel "på riktigt" och hon som gjorde att jag alltid vara nära Morgans. Usch vad jag saknar henne, hon är verkligen min egna ängel. Jag önskar att hon vore här med mig just nu, under dessa svåra tiderna.
Jag avskyr september månad, det för aldrig med sig något bra. Har allt för tragiska minnen från september varje år förra året trodde jag inte att jag skulle ta mig ur det som hände. Och som ett brev på posten blir allt så tradigt, man sätter sig i en sits och välkomnar det tråkiga. Men gamla mönster är svåra att bryta.
Amber har varit skadad igen, fick ett rejält djupt sår som satt så dumt att det inte gick att lägga om det. Givetvis blev det infekterat då flugorna vägrade lämna det ifred trots att jag sprang där hela tiden med både koksaltslösning, salvor och antiinsektsmedel. Men jag har börjat sätta igång henne igen. men givetvis slog hon upp ett nytt sår när jag red dressyr på henne idag, bara för hon aldrig kan sluta hoppa omkring! Är så trött på den kråkan till häst. Eftersom vi är tillbaka i samma gamla mönster så slutade det med att jag flög av då stiglädret flög av när hon stegrade sig och slängde runder sig i luften.
Alltså fick jag tillslut ge upp och sluta efter 40minuters försök till dressyr.
När ska jag inse att Amber aldrig kommer bli den där distanshästen jag vill att hon ska bli. Jag menar jag skulle inte välja henne till ett mästerskap om jag vore lagledare. Hon skadar sig alltid och är oehört känslig. Hur skulle man åka iväg långt för att hon rätt som det är bestämmer sig för att hon ska busa och trampar upp hennes ben, Nää det kommer inte funka. Så målet kommer vara att testa 160km nästa år och blir hon godkänd kommer hon nog betäckas även om vi lyckas få observationspoäng då hon alltid är ett frågetecken. Ja menar har fått stryka mig pga alla dessa trampsår (och till er som undrar ja hon är röntgad vid flera tillfällen och får massage/kiropraktik så nää där är inget fel på henne utan det är bara klumpighet och en skvätt otur), vrickingar då hon gått omkull i hagen under vinteråren när de e gegga, sparkskada, skärsår från någon, fastnat i helt omöjliga saker hästarna grävt fram som legat under jorden i typ 50år och så vidare och vidare. Man får för tusan gråa hår innan tävlingar;-) dessutom är hon en "får jättelätt skavsår" häst.
Förhoppningsvis ärver inte hennes framtida föl hennes otur.
Så jag började leta efter en ersättare om nu hon betäcks. Hitatde en som jag kände wow, vi kommer passa bra ihop. För första gången tog jag ut "lycka" i förskott. Annars är jag skeptisk och bara tror allt ska gå blää. Men denna gången var jag övertygad om att hästen skulle gå igenom vet.besiktning så jag var korkad nog att köpa både träns, täcke och fixa en egen sida till hästen på min hemsida (publicerade dock inte den förrän hela pållen var min). Men givetvis var där typ alla fel och lite till, cystor, lösa benbitar och bla bla. Hejdå hästen. Anledningen att jag inte var nervös då ingen vad vi vet har haft dessa felen från dessa blodlinjerna. Jag har räknat att denna hästen måste vara den första (av de som är röntgade, och det är en hel del) så det kom som en chock för oss alla. Några tusen fattigare men tur att jag valde att röntga ändå...
Så vi får se hur det blir med framtida säsongen jag har iaf underbara Lady, men hon har en lång väg innan det blir aktuellt att tävla i de högre klasserna. Vi talar givetvis om år där. Just nu skrittas hon igång och det går bra, hon är en pigg och livad dam men det jag gillar mest är att hon är lätt och fin i handen ändå.
Nahim är i full tävlingskondis och Caballero är också igång men Nahim är längre i träningen då Cabbisen fick stå ett tag och vila. Har totalt lagt om Caballeros träning och jag måste säga att det är en helt annan häst. Vi har skrittat på alla sorters underlag i nån vecka och framförallt klättrat upp och ner i varenda backe vi hittat. Sen har jag ridit dressyr minst 1 gång i veckan på honom vilket tillslut har gått bra men både han och Nahim är helt gröna och på vissa saker är min 3½ årshingst längre kommen och han har jag bara ridit ett tiotal gånger om ens det.
Har hunnit åka till stranden 1 gång med C och gjorde första intervalljobbet sen han han ställdes av. Ifs var det ett snällt pass men ändå.
Nahim har gått lite längre intervaller samt skritturer, dressyr dressyr dressyr! Det klickar inte riktigt mellan honom och mig. Han tycker jag kräver alledes för mycket av honom när vi är ute så jag har gått tillbaka lite där, för i min värld är det som så funkar inte dressyren så funkar det inte ute heller. Han måste kunna hitta en stabil form att gå i länge utan att jag ska ha hela hästen i handen (hela hästen i handen = ingen bärighet/bakbensaktivitet). Då lär vi båda slita ut oss fort;-) Men vi hade ett ordentligt genombrott häromdagen och det kändes bra.
Men jag vet ju inte hur framtiden ser ut med dessa pojkarna.
Wictoria rids hon med men Örjan tar så mycket av henne plus då att arbeta att det blir för mycket. Fodrar nästan alla hästarna ordentligt då betet är för dåligt men avelsstona tar sig inte så Wictoria får vila/gå lättare ett tag tills Örjan är avvand. Håller på med det för övrigt. Igår skillde jag fölisarna i typ lite mer än 1h bara för att se hur det gick, eftersom jag var ensam vågade jag inte lämna dem utan uppsikt. mammorna sa inte ett ljud dom bara åt och njöt. Bebisarna fick gå med Lina som skötte hela situationen kanon, hon har blivit en så vis tjej (som för övrigt det går jätte bra med efter ha jobbat henne varjedag i roundpennen ett tag). Hon lugnade ner bebisarna så gott det gick och när de väl stannade upp från springandet så sökte de trygghet i Lina som gärna tog sig an dem.
När jag tyckte dom lugnat ner sig fick dom komma in stona igen. Dom rörde inte en fena trots skrikiga ungar haha. Ska öka på och skilja dem några timmar så stona kan äta upp sig lite i lugn och ro. och i längden sina.
Nu väntar sömn...
Mamma?Lina, tösen som jag har tagit till mig ordentligt numera. Jag och Fame för en hel del år sedan... Tiden går så fort.Peace
Kommentarer
Postat av: Åsa
Amber...... Ja kära nån..... Kram vännen / Åsa
Trackback
