Meadow Mint

Varning för bildbombning i detta inlägget och konstiga minnen;-)... Satt och kollade igenom gamla bilder som jag i princip glömt att jag hade, det väckte mycket minnen och faktiskt lite tårar av saknad men också glädje över de fina minnena man har av sina älskade hästar.
Det är bara några år bakåt men de få åren känns som en annan tidsrymd, jag och till och med min omgivning har förändrats avsevärt och jag ser på saker mycket annorlunda nu än då. Men jag antar att det är vad folk kallar att växa upp. Alltså inte bara att själva jag bokstavligen växer upp utan att man får så många nya erfarenheter att bearbeta att man får välja lite över vad man vill spara på, ta bort saker ur minnesarkivet för att göra plats åt det nya. Undrar hur mycket skräp man har i hjärnan som bara lagras upp och tar plats...
Det för oss tillbaka till en tid då jag var hopplöst förälskad i galopptränaren/jockeyn Henrik Engblom. Givetvis visste han inte om det, för mig var han som tex Robert Pattinson är för jäntor idag haha. När jag såg honom rida löp fotade jag honom mer än hästarna.
Här har ni beviset, en av mina många Henke bilder;-) Denna tog jag vid en runda på Strömsholms träningsbana. Jag saknar dom svärmerierna man hade förr, man blir så uppfylld av sina visioner av hur denna människan är. Numera ska allt vara så verkligt och ofta utan den där gnistan som bara en som är förälskad i något som egentligen inte finns har...

Det var en tid då jag bara ville hålla på med galopp,  men än idag drömmer jag faktiskt om att ha galopphästar igen. De som känner mig vet att jag alltid gillat fart och fläkt och ibland kommer känslan hur det var vid galoppbanan fram, hela atmosfären där var ja, obeskrivbar. Adrenalinet pumpade bara man kände den speciella doften som en riktig bana har. Mmm bara att tänka på det får det att kittla i magen. Men jag ser en tjusning i mycket vad gäller ridsporten, det är inte bara att det ska gå fort. Det är en kombination av många viktiga faktorer som gör att jag charmas av en speciell gren. Skulle kunna göra djupa beskrivningar om varje inriktning men för att inte försvinna helt går jag vidare;-)

Jag kom såklart in på bilder på min älskade Rebell, eller ja Rebel Yell (Samsheik x Relacja) som han heter egentligen. Han var min hjärtehäst och när jag ser bilderna känner jag fortfarande samma svidande känsla av saknad min alledes egna clown som var sammanlänkad med Amber, dom två var en. Har aldrig under mina hästår sett några hästar som varit så fästa vid varann. det avr verkligen Amber och Rebellen.

Här nedan följer lite bilder på mina två irriterande änglar Amber och Rebellen.


Alltid dom två, oavsett tid

Barnsliga Rebellen hittade alltid på otyg.

Rullade sig Amber skulle Rebellen alltid stå brevid och titta på

Rebellen i ett nötskal, bita Amber i rumpan

Kära som alltid

Gick dom inte i samma hage av någon anledning så pussade dom varann över staketet

För att när de sen kom ihop vara oskiljaktiga igen

Alltid lika mysiga

Som ni ser var det liksom inte något engångstillfälle de stod varann nära. Bilderna är tagna allt från månader till års mellanrum

Sammanlänkade

På denna bilden har dom inte sett varandra på ca 4-5 månader, men det blev genast "dom" igen

När jag tittade på de gamla bilderna skrattade jag genom lite tårar, på typ hur många bilder som helst så är dom nära varann.
Men jag kände inte bara saknad över Rebellen utan över min första arab Loppan, eller Rioja Morena (Noir x Yosefine) som hon hette. Hon som fick åka till häst himmelen alledes för snabbt pga att ingen verkligen förstod henne, hon såldes vidare och jag antar den sista ägaren var för stolt för att be mig om hjälp trots att jag klart och tydligt sagt att hon kunde höra av sig till mig. Hörde på håll att det var pga hennes temperament som hon avlivades, hon var en speciell häst ja. Men jag hade haft flera tuffa men ändå fina år med henne innan, önskar så att hon hört av sig då hade Loppan levt nu och varit här hos mig.

Antar att jag får släppa taget bara, men det är svårt om sin första arab som har kommit att göra så jag aldrig vill vara utan araber. Som fått mig att förstå hur "delikata" och stolta hästar de är som kräver en viss finess och förståelse. Min fina Loppan lus

Loppan, en rejäl lady med pondus;-)

Usch vad jag saknar dagarna då jag hade mina 3 tokiga araber och en ranglig Emma (svenskt halvblod). Nu har jag bara kvar en av dem och det är Amber. Loppan och Emma är i trapalanda och Rebellen är inte min längre...

Loppan i täten, sen Rebellen och Amber samt Emmas mule.

Mina älskade araber, Loppan, Rebellen och Amber

För alltid ett par, Rebellen och Amber. Loppan var aldrig riktigt med i gänget...

Men likväl en liten grupp ändå, lite lustigt alla är skimmlar men Loppan är född svart, Amber född brun och Rebellen född fux. Men i längden hade alla blivit lika vita med åldern om än Loppan var på god väg tidigare.

För att jag inte helt skulle bli nerstämd valde jag att titta på lite roligare Rebellen bilder, ville minnas de roliga stunderna med honom, han var en av de jobbigaste hästarna jag haft vill inte tänka på hur spännande jag hade det när jag red in honom, jag åkte av några gånger vill jag lova;-) Jag ville inte minnas honom som den där knashästen som varken veterinärer eller hovslagare kunde komma nära när han var åring och två år, eller den där hästen som var så ouppfostrad när han kom hem till mig första gången att mina föräldrar vägrade leda honom (då han mest stod på bakbenen) på flera månader.
Nää jag vill minnas honom som den han var egentligen, den som han utvecklades till efter mycket slit och tårar samt fanns under hans jobbiga skrud, nämligen världens mest sociala häst som ALLTID kom och väntade på mig vid grinden. Han som alltid drog av mig mössan och välte ryktlådan, eller hästen som man knappt kunde fota då man bara fick med en mule på bild. Hittade lite videor på honom som exakt visar hur han var, ska lägga upp dem imorgon då dom gör mig så glad. tills dess har ni bilder på en typisk Rebel Yell

Han slog alltid med hoven när han hittat något spännande

Allt skulle inspekteras....

Leka är det bästa som finns, gärna med åringen Emma

Emma var ofta Rebellens offer när han skulle hitta på bus.

Två bebisar, Rebellen har precis stulit min mössa för att sedan släppa den på marken så att Emma kunde få titta på den. Emma är åring och jag tror Rebellen är 2½ på bilden, han var/är väldigt omogen av sig;-)

Tänk, om ni tittar på dessa bilderna kan ni då tror att han är på väg till att bli en lovande elithäst inom distans idag?

Ännu en rolig sak, hittade denna bilden:
 Det är en vanlig träningsdag på Jägers, men det roliga är att alla dessa tre araberna är numera distanshästar och de kommer inte ens från samma ställe. Det är lite bevis på att galopptränade araber faktiskt har mycket kvar att ge. Hur som helst är det Sambal Oelek "Olle" (Samsheik x Golmohar) med Colin Halpin på ryggen , El Sham (Lill Sham x Implora Natasha) och Sara Slot , sist min Amber med Dina Danekilde på bilden.

Hittade även bilder på Toni och Wiggo som små små bebisar, numera är dom mycket lovande galoppörer. Min absoluta favorit var Toni, älskade den lille skiten, gilalde även Wiggo skarpt men han var lite mer reserverad medan Toni alltid ville snacka med en. Fast Mats och Catarina trodde redan när Wiggo var ett par veckort gammal att han skulle bli något super, och dom hade så rätt. Han har startat 7 gånger med raden 3-2-0-1, och Toni har bara startat typ 3 gånger men kom tvåa sista löpningen och 4:a innan det


Toni och Wiggo i bakgrunden

Toni igen

Och lille Wiggo. Det ska bli spännade och se hur det går för hans helsyster Sally Valentine som är i galoppträning hos Marie. Kommer fortfarande ihåg när lille Sally valde att komma till världen, just på alla hjärtansdag när vi alla satt i fikarummet (som har ett stort fönster så man ut över ena hagen) så hojtar Rosa förskräckt "Flugan fölar!!" Ja då står Flugan och börjar föda, när vi alla sprungti ut den korta biten till hagen hade Sally redan kommit ut och Flugan stod upp som ingenting. Eftersom det avr snö och kallt ute fick Mats bära in Sally och vi tog Flugan. Ja det var en lustig dag.
En bild på Sally som lite skrutt

Hon var så jäkla go


Oj, som jag så bildbomb. Men jag kände jag behövde det. Ordspråket "En bild säger så mycket mer än ord" (eller tusen ord är det kanske) stämmer mycket bra. Att fånga dessa ögonblick är som att hålla evigheten i sin hand. Och det må kännas tungt ibland med dessa minnena, men det är trots allt jag har numera. Mina minnen


Peace out