Meadow Mint

Ok jag vilade igår och ja gick dessutom och la mig tidigt men trots det var ja halvdöd imorse plus att jag glömde ställa om klockan som jag förutspått några dagar innan så när jag gick i godan ro uppe i stallet tyckte jag att det var lite väl stor skillnad på soluppgång bara på några dagar... när ja kom hem fick jag förklaringen men min moderna telefon hade faktiskt ändrat sig själv under natten så jag kom in i rätt rytm ganska fort.

Det här med att vrida klockor får mig att tänka på vissa tävlingar genom åren där man glömt vrida klockan. Har helt glömt vilka tävlingar det var (ni vet mitt minne) men jag kommer så klart och tydligt ihåg paniken som rådde i bilen när vi trodde vi var försenade efter ha kört vilse. Vi hann bli ovänner i bilen och satt och tjurade, vi trodde vi missat förbesiktningen men när vi väl kommit fram visade det sig att vi var tidiga då det var dags att vrida klockan... Åh älskade tävlingsminnen. Jag kan knappt vänta tills jag får skapa nya som jag senare kan skratta åt.

I alla fall började jag piggna till innan idag men förstörde såklart det. Ville verkligen vårda den styrka som sakta började komma tillbaka men kastade givetvis mig på cykeln och cyklade typ 8 km, inte så långt på cykel kanske men i ojämn terräng var det vad som behövdes för att få mig trött. Besegrad.

Tömde mobilen på lite bilder från dagarna som gått. Enjoy

Linnea avnjuter mitt ihopkok innan vi stack på bio

Det ser spooky ut såhär efter man grävt runder efter det godaste men det var enligt mig smaskigt.
Det var glasnudlar, strimlad kål, morot skalad med julienneskärare, purjolök, ägg, kyckling och några räkor. Smaksatte med japansk soja, mango chutney, ingefära, vitpeppar och lite buljong.

Linnea i sina ubercoola 3D brillor


Innan gårdagens ridtur på Candy, hon må vara liten men hon kompenserar det med att vara väldigt munter och fylld av energi när man är ute.

Det går hand i hand med att vara dålig, nämligen intresset (läs fixeringen, antagligen) vid matlagning och bakning. Fast för att försvara mig lite har jag alltid gillat att baka, fråga bara alla som tvingats smaka mina nya mat och bakuppsättningar genom åren. En del mindre lyckade har vi även att blicka tillbaka på...hehe
Här hade jag iaf inget att göra igår då när ja vart så trött så jag bakade en mjukpepparkaka och bjöd några bekanta som håller på att bygga hus på lite fika. Så gör dom ju alltid på tv, bullmamman kommer och bjuder den hårt arbetande skaran av människor på godsaker. Min bror och pappa var med och hjälpte till så därför kändes det lite mer ok att komma bort;-)
Kakan blev iaf väldigt god (japp jag åt också!) och bara en seg skarv lämnades åt ödet.

 På kvällen försökte jag göra något nytt spännande så det blev indiska kyckling"bullar" (dom var rätt svåra att få till bollar så de liknade mer missbildade knölar). Hade i hackad lök och paprika och ägg sen slängde jag i lite pofiber för att försöka binda det lite mer, kryddade rätt rikligt med garam masala (indisk kryddblandning). Dom blev iaf rätt goda

kycklingbullar sen kom en häst med i bilden, dock i typen man inte äter just nu (hon är endast konsumerbar de dagarna då hon inte lyder matte).
Iaf bild innan dagens ridtur, Linnea testade fö första gången att rida Candy och det gick bra! Är ju bara jag som ridit henne förut men nu när det har börjat komma lite folk i stallet igen så kan man ju ta tillfällena i akt och ge sig ut fler på tur. Har varit så tråkigt att rida själv det senaste halvåret men nu hoppas jag att det ska bli lite mer som förr igen när Linnea börjat få intresse och tid igen för hästar, ni vet hur dessa rackarns tonåringar kan vara;-)

På väg! Man kan inte tro att Candy bara är riden ett fåtal gånger då hon tar så stora initiativ och vill alltid vara först. Slöfocken Lady trivs bättre där bak.

Avslutar med en bild på kvällens skapelse, quorn och kikärtspanna. Inte en klockren hit enligt mig men kul att testa iaf. Tror jag hittade grund idén på arlas sida. Stekte lök och vitlök lite mjukt tillsammans med tomatpure, chili, kanel, saffran och spiskummin. Slängde sen i lite äpple, paprika och zucchini (skurna i bitar) samt kikärtor, lite hackade valnötter och quornbitar. När det fått steka lite tillsatte jag vatten och buljong sen fick det sköta sig själv i ca 10 min.  

Idag kastade jag ut mig i blåsten för att cykla och hälsa på morsan i hennes stuga, där var kallare där inne än ute så tillslut ville ja nästan ta på mig jackan där inne, men mysigt e där iafMamma njuter av med lite lasagne. Notera på bordet det roligaste roliga, såpbubblor! Japp jag har fått såpbubblor av mamsen när jag följde med henne till Jysk för att köpa ett tvättställ. Jag tolkar det som jag varit en duktig flicka och gått fint med i affären utan att skämma ut henne;-)

På kvällen lagade jag en måltid som ja tyckte smakade nam nam:
Kokos och jordnötsgryta med kamutvetecurry

Enkel gryta att snabbt fixa till. Släng bara i efter smak och tycke följande:

Paprika
zucchini
quornbitar el tex kyckling
lök
vitlök
lite frusna ärter
kokosmjölk
jordnötsmör
½ buljongtärning
sambal oelek
några droppar soja
lite lite kardemumma

Fräs lök och vitlök med sambalen och släng sen i grönsakerna (ej ärterna) och quornen/kycklingen. Häll sedan på kokosmjölk, buljong, soja och jordnötsmör. Låt det koka under lock på svag värme ett tag. Beroende på hur du vill ha ärterna (själv gillar jag inte överkokta) så slänger man i dem sista stunden. Krydda med ev kardemumma och jag tog faktiskt lite extra vitlökspulver och vippeppar i men även det är smak sak.

Under tiden grytan puttrar så kokar man kamutvetet enligt förpackningen antingen med buljong el saltat vatten. Kryddade det när de va klart med curry, mums!



Så nu ska jag sätta mig ner och se den sista släppta (på dvd då) Saw filmen för hör och häpna imorgon ska ja se den nya i 3D när den har premiär. Jag kommer antagligen kissa ner mig, inte för jag är rädd för filmen direkt(är en sann skräckfilms fanatiker) utan för jag aldrig sett i 3D, jag kan inte ens spela nintendo Wii och sådana avancerade saker utan att må illa haha jag e så klen Blir "åksjuk" när ja åker simulator och andra moderniteter, hur ska detta gå.
Plus att jag är super nervös över att ens gå på bio. Har nog bara varit på bio en gång sen jag blev sjuk och då var det tidig kväll alltså mer ok att bryta mönster. Denna filmen går inte förrän nio på kvällen, då har jag i normala fall kvällsfika. Kommer jag klara att bryta rutinerna? kommer jag kunna sitta igenom hela filmen utan att behöva springa ett varv för att stilla mina hoppande ben? Tänk om jag får panik? tänk om jag bara sitter och tänker på mat och allt jag borde göra när jag sitter där... tänk om tänk om... Blah

Som ni förstår är jag nervös inför ett enkelt biobesök men jag ser även fram emot det, för det är en sån sak "normalt" folk gör, kan ja gå på bio ja då är jag ett steg närmre ett normalare liv. Mitt sällskap Linnea får hålla mig i handen tror jag innan vi går in i salongen hehe.

Där finns ju en hel jäkla radda Saw filmer och jag har inte ens sett den sista, så alltså ska jag försöka se den nu. Så ciao!

Hur kan man förändra så mycket att inte ens ens släkt eller vänner längre känner igen en... Vart gick det så fel? Kommer ja få uppleva de härliga stunderna innan starten på en tävling där jag och Amber brukade bjuda på show;-) Ett virvlande ekipage som fanns överallt...
Dackeritten



Alltid lika flummiga jag




Förändras till någon jag inte vet vem det är...





Underbara guddotter som höll mitt humör uppe när jag inte trodde att jag hade mer att kämpa för.





Jag är glad att det inte finns så många bilder på mig, och jag är glad att jag lyckats se glad ut på de flesta, hålla humöret uppe in i det sista, så typiskt mig.

Varför försöka svänga ihop en egen text när någon redan gjort det så mycket bättre, fått allt rätt. Bättre att låna från dem och hålla huvudet högt...

Idag är igår
och du ska ta mig härifrån
nu när det blåser på månen
ska du ta mig härifrån?
nu när vi fyllt alla hålen
nu när vi fyllt alla hål
är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag en Astronaut?
är jag så ensam?

Vill först och främst tacka alla för responsen jag fick både via sms, mail och här i bloggen efter att jag "kommit ut" (hihi lite lustig kan ja allt va än).
Jag brukar inte vara jätte blödig men förvandlades till en sprinkler när jag läste vad alla skrev... Folk bryr sig, folk både förstår och försöker förstå. Personer jag aldrig skulle tänka mig haft denna sjukdomen "träder fram", jag önskar inte detta till någon annan men jag är ändå glad att det finns fler som kämpat för då vet jag att man kan bli bra, om än det är svårt.
Som ni förstår kommer bloggen inte bara handla om hästarna framöver, utan även det övriga jag brottas med. Om ni väljer att fortsätta läsa eller gå vidare bestämmer såklart ni själva, detta är ett steg för mig att försöka bryta vanor dvs sätta mig vid datorn en stund och göra inte så mycket, reflektera.
Som Ni märker är det inte så ofta jag kan stilla djävulen i mig att sitta ner och ta det lugnt. Har redan hamnat i dåliga mönster här hemma, aldrig still merän precis vid måltider, ständigt på jakt att sysselsätta hjärnan och kroppen så att jag ska slippa behöva tänka på det tunga.

Men det har inte bara gått bakåt, jag närmar mig normalvikt och jag rider numera en till två pållar om dagen. Började smått med Soda för att sen än en gång våga mig på att rida Lady. Inte det att jag varit rädd jo för mig själv, att träningsdjävulen ska ta tag i mig som den gjorde i somras. och det blir väldigt frestande att "köra på" när man rider dessa arabtanterna.
Har även fortsatt Candys inridning och vi har nu varit ute både med sällskap (2 gånger) och sen mest ensamma. Satt på henne två gånger sen tredje turen på na red ja ut, äkta Morgan det där! Lite vingligt är det men framåt tar vi oss iaf.
Cassie har blivit avvand utan problem, jag måste säga att det gick otroligt smidigt.
Vi har även varit iväg med Örjan så att han numera kan kalla sig valack. Nu kan han gå med lite polare och leva ett gött liv. Det finns så många hingstar redan och han får ett bättre liv som valack. han är en otroligt go grabb, lasttränat honom en del och jag har dåliga erfarenheter med arabunghästar och lastning faktiskt men Örjan behövde bara tid, godis och beröm sen skötte sig allt själv.

Älskade Sue har flyttat ut till Anna, Claes och Betty i Lyngby. När Anna frågat om jag ville sälja Sue har det förut varit nej men när jag fick frågan igen nu när jag är dålig så insåg jag att det är mycket bättre för oss alla om hon får bli en del av framtida Lyngby Morgans som numera då har två hästar i sin "grund" och båda kommer från mig. Det känns hedrande.
Betty visade i somras att hon inte går av för hackor, blev Bästa Sto, Bästa unghäst och tillslut Reser BIS (Best In Show) vinnare av BIS blev halvbrossan Copper Coin för typ 4:e året i rad (med olika utländska domare). Betty vann även Unghäst Trophyn (pris för bästa allround häst i olika klasser såsom trail in hand, tömkörning, löshoppning osv), där va fin konkurrens med 23 hästar. och våran andra uppfödning "Mackan" kom på 10:e plats i Trophyn, Grattis till båda Annorna och deras härliga Memt hästar!

Tidigare flyttade även fin fina Lina från oss, det var tungt att säga hejdå till henne efter allt vi gått igenom. Från vilddjuret som man inte kunde närma sig till att ha henne svansandes efter en. Men det var rätt beslut utan tvekan. Jag måste bara inse det själv. Jag orkar inte lika mycket längre, hur gärna jag än vill och drömmer om hur det var förr.

Som Ni ser händer här ständigt saker trots allt verkar dött. Jag ska erkänna att det är tufft just nu, ensam med hästarna och hinna allt annat man "måste" göra. Dumma rutiner som fyller mitt huvud.

Känner en stor sorg just nu, men inga tårar kommer. Sprinklern är kanske satt på timer eller någon sensor. Men här är det som en öken men inombords vill en störtflod ut. Är avundsjuk så jag nästan går under på alla som är ute och tävlar och tränar. Vill också vara en del av den gemenskapen igen. Vad har jag nu? En stor portion trötthet, var på koll på sjukhuset och mina levervärden var väldigt dåliga. Fick frågan om jag är mycket trött, ja där fick jag förklaringen. Det såg inte alls bra ut. Jag får inte falla tillbaka igen för då klarar tydligen inte min kropp det igen. Så man tyker jag borde vara motiverad till tusen men likt vädret ändras det. Kan vara motiverad till tusen för att en timme senare vädja att någon ska ta mig härifrån...

Det blev mycket för er nu, förlåt. Ska jobba på det positiva. Kan bjuda på en härlig upplevelse (iaf ur mina ögon) bröt mitt tråkiga tvångsmönster igår. När jag tagit in hästarna på kvällskvisten fick jag plötsligt impulsen att bara hoppa upp barbacka på Soda och ge mig ut på en kravlös kul tur som jag och min kompis alltid gjorde när vi var yngre, vi härjade runt rätt bra i våran lilla by på den tiden. Stackars våra hästar vad dom fick stå ut med en hel del... tonårstjejers härliga nycker.
Hur som beslöt jag mig att följa impulsen, har haft den några gånger tidigare men har inte gjort det för jag har inte lyckats släppa allt som ska göras under tiden jag spenderar på hästryggen, det får jag ta igen sen liksom tycker jag.
Och vad glad jag är att jag följde mitt lilla ryck. Detta låter kanske livsfarligt men just då kände jag mig friare än på länge och hela fajset var ett leende, vi var så busiga att vi galopperade fram i den mörka kvällen ute på en äng. Jag fick lita på Soda att han tog oss fram säkert och det var skönt att släppa efter och bara känna alla muskler under sig.
Nu menar jag inte att vi skenade runder som vildvättingar, nej mera frisk stor galopp runt på ängen. Jag hade först bara planerat att skritta men Soda tog initiativet att bralla lite och jag borde tillrätta visat honom men jag kände ju hans glädje att jag låtsades som om jag inte märkte det där lilla brottet han gjorde, jag var ju en lika stor medbrottsling;-)
När vi kom tillbaka till stallet kändes det lite bättre och ett gäng glada hundar stod och väntade på mig. Ah dessa djur.

Dom tog mig till en plats där inget växte
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
Dom tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att dom inte krävde lås

 En fortsättning, en förklaring var det jag skulle ge. Svårt, ångest. Men kanske behöver jag det mer än folket runt om kring mig?

Jag försvann, flöt bort. Jag var borta så länge, så länge att mitt minne är begränsat trots att det bara kanske tycks som månader/år för omvärlden, så var det i min värld oändligt mycket längre då dagarna var strikt planerade, styrda av den sjukdom jag tillslut utvecklade troligtvis pga mitt ”kontrollbehov”.
Här kommer det som jag inte vågat säga, skäms så över… jag Sandra Henriksson har anorexia.  Tårarna började spruta likt en sprinkler när jag skrev den meningen. Att första gången skriva det så öppet, se det i text gör det så mera verkligt. Nu har det blivit sagt, orkar inte stänga in denna skam och rädsla som lagras mer och mer inom mig. Vad ska folk säga? vad ska folk tro om mig? De är några av de tankar som plågat mig men nu går det inte mer, för att kunna leva antar jag att jag måste ta steget ut med att berätta för att sedan kunna gå vidare, inte gömma mig mer.

Jag har så många gånger frågat ”Hur kunde det bli såhär?” Jag den friska hurtiga Sandra som alltid skrattat åt dieter och allt tjafs i media. Jag har alltid haft konstiga idéer för mig med mat och varit väldigt kräsen men alltid ätit sånt jag tycker om och gärna lite för mycket pasta ibland;-) Har aldrig varit fixerad vid hur mycket det väger eller hur många kolhydrater den där produkten har tills nu.

Anorexi har inte ”existerat” i min värld. Jag sa som de flesta andra oftast gör ”Varför äter du/dom bara inte?” Men jag vet nu att det inte alls funkas så. Jag har känt sjukdomen ta över hela mitt liv och tvingat ner den friska Sandra som alltid levt för alla dessa djur och för allt jag tycker om.

Jag har promenerat sena kvällar gråtandes för jag ätit ett äpple vid fel tidpunkt, sjukdomen måste förbränna det där äpplet som så syndigt kommit dit.

Som med så många andra som lider av denna helvitiska sjukdom insåg jag inte att jag var sjuk. Spenderat flera omgångar på sjukhuset då jag tuppat av i stallet. Utmattning/utbrändhet löd domen oftast, ingen noterade direkt mina ätvanor då jag faktiskt åt ganska långt in i sjukdomen men sen såg ingen att jag aldrig var still, alltid aktiv för att förbränna det jag ätit hur trött jag än var. Som Ni förstår var jag helt instängd i mig själv gick sällan ut (alltså offentliga saker el träffade människor), dagarna var strikta och rutinerna satt för djupt in. Det är mycket från denna tid jag inte kommer ihåg då det inte var Sandra mer. Hon var instängd och borta. Isolerade mig totalt från omvärlden så därför tog det lång tid innan folket runt omkring mig insåg hur sjuk jag var… Inte förrän jag kollapsade då kroppen började ge upp, benen slutade bl.a. fungera ordentligt . Det var nu jag slutade äta nästan helt, för kan man inte röra sig får man inte heller äta… så resonerar sjukdomen.

Detta ledde givetvis till att jag fick åka till akuten då jag tydligen tynade bort dag för dag och grät vid varje deciliter yoggi jag åt om dagen, givetvis måttade och vägde jag i princip allt så det inte skulle bli för mycket. Hur kan man tänka så sjukt? Anledningen till att jag har haft sådan ångest över det som hänt är just det, att folk ska döma mig och tro jag är ytlig och ”väljer” att göra det. Än en gång har jag fått lära mig den bittra sanningen att det verkligen är en sjukdom, och sjukdomar styr man inte över, den friska delen i mig visste att denna svält var fel men ändå kan man inte förmå sig att släppa kontrollen, det är som en djävul ständigt sitter vid ens axel, förgiftar hela tillvaron. Ibland gjorde det fysiskt ont i halsen när jag satt med en tallrik ”fylld” med mat, jag kunde verkligen känna hur djävulen snörpte åt och gjorde det omöjligt att ta den där biten mat. 

Och många tror också att det är vikten man är fixerad vid och smalhet, även det är inte helt rätt. Det är än en gång kontrollen.
Mitt liv har alltid varit turbulent pga vissa andra sjukdomar jag diagnostiserats med. Men aldrig haft direkt problem med maten förut. Men dagen då jag började träna aktivt och tänkte leva ett hälsosammare liv (nyttigare mat och sådant) förändrade det allting. Det började bra men när jag upptäckte att jag kunde pussla om och kontrollera något för en gångs skull antar jag att det blev för mycket. Det är så nära ett ”hur kunde det bli såhär” jag kommit, för sen går det väldigt fort och jag var ingen vidare bra passagerare.

Jag togs till sjukhuset och det var tvångsinläggning då jag fortfarande tyckte att jag inte hade några ätstörningar, kanske lite problem med maten sa jag. Jag lever ju bara hälsosamt var min inställning. Eftersom jag inte åt några kolhydrater var min hjärna som mos och jag var bokstavligen helt efter, hade svårt att prata och det tog tid för mig att uppfatta saker och ting. Vad man kan tortera kroppen.

Vid inläggningen på sjukan var tävlingssäsongen i full gång och jag hade hållit Amber i trim trots mitt skick, så ångesten var förgörande.
”Jag borde vara där ute” var någon av mina tankar som jag så väl kommer ihåg då den dök upp om och om igen. Fram tills denna dag hade vädret varit rätt tradigt dessutom, men självklart blev det strålande solsken framöver. Solen var en förrädare i mina ögon.
Eftersom jag gjort som jag gjort med mig själv frös jag konstant och när andra började smått våga sig på shorts och linnen hade jag flera lager kläder. Och jag ser dessutom ut som en grymling… dvs mindre charmerande. Fick ganska snabbt den ”omtalade” lanugobehårigen i ansiktet och ja hela kroppen. Nej där ljög jag, förutom på huvudet för där tappade jag massor och gör det än (vilken ironi), var jag än går flyger det hår, ibland stora tussar så jag fick sätta saxen i det och försöka rädda det lite.

Hur som helst, på sjukhuset blev det än en gång massa tester och jag var som sagt i väldigt risigt skick. Inte förrän nu efteråt förstår jag hur dålig jag var, hur nära det var att det slutade på ett helt annat sätt om jag fått vara kvar hemma lite till.
Var kopplad till slangar hit och dit, fick näring tillfört runt 22h om dagen för att överleva. Mina värden var usla och jag minns en helg då de tillslut fick omgående skicka efter blod från närliggande sjukhus. Jag fick två eller tre (jag var lite dimmig som sagt) blodtransfusioner. Lägg till piller och mera piller, när inte de hjälpte snabbt nog övergicks det till sprutor.

Jag var en levande nåldyna, dom köttade och stack i mig så mina vener blev alledes blåa och svullna. Det kändes bokstavligen som knivar konstant flöt genom mina ådror. Om jag bara insett då hur sjuk jag var, men jag tyckte fortfarande inte att jag hade anorexia…
Det är förnedrande att tänka tillbaka på det men jag kan inte ge någon vettig förklaring varför jag valde att göra detta trots att jag grät och grät och äcklades över mig själv dessutom var det frisk jag ville bli då jag konstant tänkte på att få komma ut och tävla och känna mig levande igen. Men det är svårt att tävla när ens ben bara tillåter en att vara uppe i omgångar och alla muskler förtvinade.

Ambitionen var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist
Och jag den svage, jag står ensam kvar
En sista rest av en utdöd art och jag

Efter spenderat ett tag där var det dags att åka hem då jag stabiliserats och det fanns inte mer för dem att göra. Det var en medicinsk avdelning och dom hade behandlat min kropp så nu blev det iaf remiss skickad till ätstörningsklinik men som med allt fick jag reda på att det var kö dit då det inte finns så många kliniker i Sverige. Tack vare mina underbara terapeuter och läkare på psyk lyckades jag ganska snabbt få tid att träffa de på kliniken för bedömning om jag skulle läggas in eller vara på bedömningsvecka.Jag blev inlagd direkt på slutenvård… Låsta dörrar, fängelseregler och det blev den tuffaste tiden i mitt korta liv tror jag.

Inga ord kan beskriva hur det var att vara inlagd så, jag saknade de härliga läkarna och sjuksköterskorna vid mitt hemma sjukhus som var underbara mot mig trots det jag höll på med.
Det var tufft att bo så nära inpå helt nya människor i en liten begränsad låst miljö och inte fick man röra sig, vila vila. Dvs lämnad i det tysta att kämpa med tankarna som kom och gick.
Fick läsa tidningen för att hälla någon koll om världen där utanför. Ibland hade man datatid, först skyggade jag för all kontakt med omvärlden, kunde inte ens sätta mig framför datorn. Men nyfikenheten tog ibland över och jag försökte följa tävlingar osv, men ofta smärtade det för mycket.
Jag såg istället hur eländigt folk har det i tex fattigare länder, för att bli påmind om hur bra jag egentligen har det. Och här satt man och gjorde så mot sig själv utan att vilja det medan folk runt omkring en svalt ihjäl eller blev offer i krigens bittra värld. Ännu mera skam - jag förtjänar det här?
Vid detta laget hade jag iaf insett att jag var sjuk och den upptäckten förändrade allt, nu ville jag bli frisk och försökte verkligen.

Jag träffade en färgglad skara personer som var de som fick mig att inse att jag är sjuk och den enda som kan ändra på det är jag själv. Dom inspirerade mig och jag kommer alltid ha ett speciellt tänk när jag minns dessa människor då dom gav mig hopp och stöd. Vi hade alla bättre och sämre dagar som gjorde det otroligt intensivt och spänt då och då men aldrig var det några elakheter och sådant trams.
Jag har även fått uppleva nervösa dagar med självmordsförsök när sjukdomen nästan förstört en vän men jag fick även se härliga saker där inne, flera utskrivningar och glada miner från de som lyckats efter så lång tid bli friska.

Jag har alltså spenderat delar av våren och hela sommaren på olika sjukhus och kliniker. Just nu är jag hemma ett tag då jag är bättre. Men jag kan tyvärr inte skriva de underbara orden att jag är frisk då jag lätt faller tillbaka i gamla mönster med att ”omedvetet” försöka vara aktiv hela tiden för att förbränna lite extra trots att jag inte vill bli så dålig igen.
Jag är glad att ingen av er såg mig när jag var som sämst, endast mamma och pappa behövde uppleva detta och jag har nu lyckats gå upp en del. Den friska jag jublar åt varje seger när det går åt rätt håll men sjukdomen får mig att störtböla vid veckovägningen när det gått åt rätt håll. Det hela är så förvirrande att jag inte ens förstår det själv. Att konstant kämpa med dessa två sidorna gör mig trött. Den ena vill bli frisk, fort (lite för fort säger läkarna till mig vilket låter som typiskt Sandra) den andra vill fortfarande pussla om maten dra bort det där så jag sen kan testa det där utan dåligt samvete… osv osv. Så vill jag inte ha det.

Antar att många kommer fnysa åt när de läser detta, men jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär. Jag valde inte frivilligt att göra såhär mot mig själv. Hoppas Ni förstår det. Allt detta har fått mig att se saker och ting annorlunda, jag kommer aldrig mer lyssna blint på tidningar och om alla dessa j*vla” ideal” och blir stolt (eller vad man ska säga) över de som gör vad de tycker om, och inte för vad andra tycker.

Säg nånting, säg nånting nu
Du vet att jag får panik av dina tårar
Gör nånting,
gör nånting nu
Förstör nånting
Slå mig, förstör nåt,
jag överlever

Jag blir avundsjuk på de som äter, lever och mår bra. Tar det med maten på automatik. Folk (inklusive jag förut) tror ofta att det är ”lätt” för oss att svälta oss och att vi inte vill ha mat. Därför sa jag att jag inte alls har anorexi då jag konstant tänker på mat. Och mycket riktigt fick jag lära mig att så var det för nästan alla. Det är det som tar upp hela ens hjärna. Av dygnets 24h tänkte jag väl på mat och sådant i 22h. Till och med om nätterna drömde jag mardrömmar att jag blev uppäten av jättelika matvaror.
Numera kan jag beroende på dag ibland ha rätt ok dagar då jag lyckas skingra tankarna. Men går som sagt lätt tillbaka i gamla mönster och det går så fort när det väl händer.

Det är så det ligger till. Jag har fått sälja och låna ut några av de hästar som jag aldrig trodde jag skulle behöva skiljas från men jag har inte orken till allt just nu. Unghästarna tar för mycket på mina krafter. Eller snarare utnyttjar sjukdomen hästarna som en anledning att vara igång hela tiden, och att allt ska göras vid den tiden, inte ändra på något. Kontroll/tvång och bekväma rutin antar jag. För det tar bara en eller två dagar då jag gör något sen måste jag fortsätta göra samma sak helst vid samma tidpunkt annars är jag vilsen och måste direkt hitta något annat aktivt att göra. Det gör mig totalt utmattad att ha det så, aldrig ro i kropp och själ.
Det värker i hjärtat varje gång jag tänker på hur saker och ting blivit, denna sjukdomen är inte något jag önskar ens de jag ”hatar”, jag hade välkomnat alla mina gamla bekymmer med öppna armar för att slippa detta helvete som kallas leva. Men tyvärr är jag förändrad för alltid men jag vet att det finns de som blir bra och det vill jag också bli. Jag måste bli det helt enkelt.

Så tro inte att jag gett upp än även om det har funnits (och finns än…) många många mörka stunder.  Men nu vet jag att iaf att jag är sjuk och märker ganska snabbt när jag börjar smygändra med maten.
När jag sluter ögonen är jag ute på distansspåren och bara är… Jag hoppas och tror att jag kan kämpa mot tävlingssäsongen 2011. Men som alla säger till mig, måste jag lära mig att ta det lugnt då jag inte är uppe i rätt vikt än och får egentligen inte vara fysiskt aktiv.

Tyvärr orsakade min svält även skada på skelettet så jag har även det att tänka på. Vid röntgen eller ”scan” såg man att jag fått nått som jag inte kommer ihåg namnet på ens, men rätt och slätt har jag början till benskörhet, det var genomgående och inte bara här och där. Jag har tidigare haft lite udda matvanor (jag åt inte smör, ost eller drack mjölk) med det var för ja vart så kräsen av mig så mitt skelett hade inte fått den bästa vården.
Och när jag nu gjort så med mig själv under en tid var det droppen. Så det blir till att knapra piller morgon och kväll fram tills jag iaf är 26 år, för tydligen kan man påverka skelettet så länge.

Så alla där ute, lev livet fullt ut och var stolta över att vara dem ni är. Själv har jag mer tid framför mig att spendera på kliniker för att fortsätta träna in "normala ätbeteenden" och vanor samt förhoppningsvis få bort de vridna tankarna jag har om mat. Men ingen mer slutenvård iaf och det är alltid något.

Hoppas vi syns där ute snart. Mycket snart om jag hade fått bestämma

Hälsningar allas Sandra H


Har du kartan kvar?
Eller en aning om vart vi är på väg?
Så led oss
Ingen lämnas kvar
Vi saboterar allt vi inte kan ta med oss
Och när du öppnar fönstret blåser en vårvind
Förändring

Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns

När det strålar från mitt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta


Blickar mot framtiden! - Jag en underbar sensommardag

De senaste dagarna har gått i slow mo. Bestämde mig i oktober förra året att ta det lugnare då kroppen började ge upp. Ja höll det i några veckor och efter det har jag varit igång de senaste månaderna mer än någonsin blah

Har egentligen inte blivit så mycket vila för hästarna här hemma behöver mig och Amber är superladdad och går på friskt medan Lady tar det lugnare men är ändå igång hela tiden.
Har hunnit med att ta en tur till stranden på Amber, var ute i 24km friskt tempo. Fler 2h skritt pass. Sen har det blivit vanliga turer mellan 9 och 13km. Igår tog vi en barbacka skrittur i 1½timme och klättrade överallt som det gick. Amber känns som sagt super taggad inför säsongen och trots att jag är så dålig att jag ibland sitter och svajar i sadeln känner jag mig så glad när jag är klar och kan drömma om tävlingarna som väntar.

Har en "ny" filosofi med Amber som jag testar. Jag tror fullt ut på att "våga vila hästen" men det funkar helt enkelt inte på Amber och hon är helt mongo att rida just nu. Efter turen på stranden tex stupade ja efter ca en minut i bilen och kunde knappt röra mig pga trötthet och uppgivenhet då Amber aldrig aldrig lugnar ner sig. Men tanten var lika pigg och glad som när vi började turen;-) Så numera försöker jag hålla igång henne alla dagar i veckan dock är vissa pass iprincip som vila eller aktiv vila. Då kanske vi skrittar ut barbacka eller arbetar i lina så hon aktiverar hjärnan hela tiden och det verkar funka ok so far. Märker jag att det tar för hårt på henne lägger jag givetvis in mer vila men så länge jag orkar ska jag hålla igång henne på detta viset. Lilla hästen vad framåt man kan vara... Man behöver egentligen inte mjölkas på cash varje månad för att vara medlem på gym, ett pass om dagen med Amber är träning nog;-)

Ok nog med prat nu måste jag fortsätta göra lite nytta. Allt är bara halvklart här hemma och jag började fixa med det i oktober/november och har fortfarande inte hunnit bli helt klar då jag bara har en liten stund om dagarna då ja inte har något planerat och då är jag oftast för trött för att börja på något. Jag gjorde iaf klart inne på dasset. Eller nästan, en spegel ska upp men den behöver ja hjälp av farsgubben att sätta fast, vågar inte börja borra i vad det nu är för material. Blankt och hårt är det iaf hehe

Här är några bilder från förra veckan eller när det var på Saras goa häst Kitty (helsyster till Sissey) som blir riden av en nära bekant till Sara (eller vad kallar du henne Sara hihi)







Passade även på att hälsa på underbara Betty som vi fött upp. Jösses vad stor hon e! Och va fin hon kommer bli när hon växt klart och börjat fylla ut. Hon blir 2 nu i april


och sist en bild på Sodamannen och Sara. Sara ska uppfostra lillkillen i några veckor inför avelsvärderingen. Känner att jag vill ha någon annan som "ser över" honom ett tag, man blir så lätt hemmablind med allt. Enligt rapporter går allt bra:)

Dagarna kommer dagarna går,
är trött på kyla och kalla tår...
Hallå var är du stärkande sol?
tror inte vi setts sen någon gång ifjol...
Din publik när mar sig ett kroniskt låg
skulle kanske snabbt försvinna, om vi nu lite solsken såg

Haha hur kass e inte jag på att komponera "snabb dikter" eller vad det nu går under. Men det är sant känner mig konstant trött och är inne i någon sorts dvala. Skulle helst bara rulla in mig i någon sorts kokong och titta ut tillsammans med lite värme, färggrann och stark. Där inte allt är grått åh trist som nu.

Idag överlevde jag ännu ett 2h skrittpass, eller ährm... 2h och 7min, man ska ju vara exakt;-) Är så glad för varenda extra minut man klarar sig. Och jag vet att det låter taskigt när jag skriver detta, men jag är glad när jag läser andra distansryttares bloggar och ser att de också lider lika mycket som jag i kylan. Man vill ju liksom inte vara den enda som pinas...
Idag red jag hela turen trots att de framåt kvällen var riktigt kallt och såklart östelens fuktiga vindar som är hemska vilket gör att dte känns mycket kallare trots att termometern bara visar några minus. Vet flera norrlänningar som flyttat ner hit och tycker det är hemskt här nere på vintern trots att dom har över 20 minus i deras hemtrakter, men som sagt dom har inte den fuktan eller hur man ska förklara det i vinden. Så jag skulle säga att det jämnar ut sig. Fast är ändå glad att vi inte har några jäkla 20 minus för allt måste ju vara som isglassar. Blä

Imorgon hoppas jag ta en tur på minst 2mil på Amber vid havet och en vanlig 1½h's tur på Lady. Amber ser fin ut men är som alltid tokjobbig att rida och det är numera på gränsen till "ställa av henne helt" jobbigt. Ja rider så många hästar på jobbet och hemma numera att jag inte orkar med en hysterisk virrpanna som Amber så mycket som jag gjorde förr. Hon tar alla ens krafter och skadar dessutom sig själv hela tiden då hon vägrar lugna ner sig, vare sig hon rids, går med som handhäst, longeras och till och med i hagen springer hon runder som en stucken gris. Var ju nyligen på klinik med henne och hon fick en genomkoll samt blev röntgad, frisk som en nötkärna så hon kan ju inte skylla på det;-)
Så några tävlingar till sen tror jag det blir betäckning till sommaren, längtar redan haha. Jag ska dessutom testa att ta ut Sammy på distansbanorna till våren/sommaren så jag dör inte av att hon ställs av. Hur som helst skulle jag vilja gå en uppvärmnings 80km ritt i mars men hittar ingen direkt, får leta i danmark om dom har något. Känns lite tufft att ta en 120km som första tävling i april.
Lady får vänta tills i maj med att göra sin debut. Hon är väldigt ostabil än och hittar inte riktigt en bekväm form att ligga i så vi har mest skrittat och skrittat lite till på olika underlag och terräng men i början av januari la jag in mer trav. Men någon gång i vår/sommar ska hon nog vara redo för en 50 km ritt.

Förresten imorgon startar Sammy på täby och är tippad av många som vinnare (fast jag ser nu på oddset att Pantana är mest tippad) och då blir ja genast mer nervös för det är då det brukar gå dåligt haha. Men han är skitfin på träningen och som jag sagt förut man blir fylld av glädje och en massa adrenalin pumpar när man rider honom, för så mycket gillar han att jobba. Man behöver aldrig be honom ge en växel till han ger allt han kan för dagen. En mycket speciell man dessutom.
Iaf håll tummarna för honom imorgon. W Helge är ju struken så chanserna har ökat ännu mer;-) 

 Nu till lite bilder

Tramspottan Viggo i Fredags

Men snygg e han.

 en rejäl pöjk

Amber får lära sig att ta det lugnt. Hon sticker hela tiden iväg med en trots att hon går omkull pga dåliga underlag. Tillslut kom jag på att testa ha henne i lina en stund så hon ska fatta att hon inte kan springa som en idiot. Efter 2 omkullramlingar och flera snubblingar så fattade hon efter en lång stund att man kanske skulle stanna upp och ta det lugnt samt lyssna på mig. Vips så åkte huvudet ner, inner örat var riktat mot mig. så det såg mera avslappnat ut tillslut. Fast vid nästa ridtur hade hon glömt allt haha men jag njuter av de små stunderna

så liten Bonus är uppe i "örnabergastallet"
Nonne fastnar sällan på bild då han e för stirrig för att stå still.

Winnie och Tootsie tycker alltid mina 3 vovvar är kul att stirra på, ser så sött ut

Rider ofta förbi Moells näpna araber och passade på att ta någon bild då solen ville visa sig en liten stund

Dom tyckte mina araber var farliga...

alltid härligt med svansar högt i vädret:)